Var på bio idag. Visserligen finns det ett stort utbud av japanska filmer utan engelsk undertext, men det senaste från Hollywood finns också (dock ofta ca 3 månader senare).

En intressant skillnad mot bio i Sverige är attityden vid filmens slut. När en film slutar och creditsen börjar rulla så brukar ljuset tändas i svenska biografer och publiken tågar hastigt ut. I Japan verkar det tvärtemot höra till traditionen att man sitter kvar och kollar även på alla credits. Inte en kotte gick ut ur salongen förrän eftertexterna rullat klart, vid vilken tidpunkt ljuset tändes. Intressant. Jag kände dock mig lite lustig till mods, då jag på svenskt instinktivt vis ville tåga ut. Men kvar satt vi.

Svunna bilder 5 – Se tidigare inlägg för sammanfattning.
Mer exakt: Se det krångligt titulerade inlägget ”時間ねぇっ”.
Förutom det – låt bilderna tala sitt målande språk.

Svunna bilder 4 – Se tidigare inlägg för sammanfattning.

Svunna bilder 3 – Se tidigare inlägg för sammanfattning.

Svunna bilder 2 – Se tidigare inlägg för sammanfattning.

Svunna bilder 1 – Se tidigare inlägg för sammanfattning.

Blogginläggstitelöversättning: Jag har inte tid.

Så känns det. Nu har skolan börjat på allvar med allt var det innebär: läsa vetenskapliga artiklar, gå på föreläsningar, simma, äta kaitensushi, varva kaffe med grönt te, luncha i skolans cafeteria, etc. En hektisk tid, men några utflykter har det blivit också. Var redo för en snabb återblick.

Senast ni kära läsare fick en uppdatering var den 5:e oktober. Sedan den 5:e oktober har följande hänt:

* Karaoke
* En resa till Odawara Castle samt Hakone. Fint slott i gammal japansk stil! Hav, stenstrand. Äta yakiniku i Hakone-Yumoto, dvs. en maträtt där man grillar sitt marinerade kött själv på små grillar på bordet. Det luktar lite svensk sommar.
* En dag spenderat i Odaiba, inkluderande museum, palmer, strandpromenader, Frihetsgudinnan, Rainbow Bridge, sniglar samt ett shoppingcenter vars interiör är en replika av Italien.
* Kyuudo (Japanskt bågskytte) prövades på. Samma dag åt vi nasi goreng hos Andy, för att senare hjälpa min senpai (äldre student) Sangeeta med att flytta möbler till hennes nya lägenhet.
* En till matsuri: Honmoji Festival. En stor parad med hundratals vita lyktor som bars omkring fram till ett Shintotempel. Mycket folk och god japansk festivalmat Yakisoba och takoyaki, gott gott!
* En kväll med biljard efterföljt av öl och tilltugg på en izakaya.
* Tidig uppstigning kl 04:30 en lördagsmorgon för att åka till Tsukiji Fish Market, där man kunde se nyfångad tonfisk. Verkligen enorma fiskar dessa! På samma ställe: Åtnjutande av färsk sushi direkt från marknaden. Sushistället var dock något populärt, vi fick köa i en och en halv timma för att komma in i restaurangen. Smaken av sushin blåste dock genast bort de dåliga tankarna från köandet.
* Samma dag vid lunchtid: Sangeeta-senpai lagade fyra sorters curry till oss labbmedlemmar. Verkligen gott! Dock tyckte hon inte själv alls om sin mat. Förbryllande.
* Samma kväll: Vistelse till en izakaya med ett något speciellt tema: Mentalsjukhus! Man satt i en cell och kunde beställa bisarra drinkar och maträtter i form av huvuden, provrör, sprutor m.m. Intressant ställe. Ruskigt kul när lyset släcks, mentalpatienter kommer fram och skrämmer folk. Underhållande att höra japanska tjejer skrika otroligt gällt och högt cellen bredvid.
* Nästa dag: Promenad i 28 graders värme i oktober. Destination Shinjuku. Hittade en park, gick in och tog bilder. Fint ställe. Kul Japanfakta: När parken stänger spelas låten Auld Lang Syne. Just den låt som annars i västvärlden är synonym med det nya året. I Japan sprider den istället budskapet: ”Var vänlig och avlägsna dig! Genast. Tack.”.
* Åka till Jiyuugaoka efter skolan för att äta kaitensushi (sushi på rullband). Smidigt och gott!
* Simma i skolans pool två gånger i veckan. Än så länge ingen miss. Hur länger skall det hålla, tro?

Snabbt snabbt snabbt. När kommer nästa inlägg? Ödet får bestämma.
Men en bild säger mer än tusen ord, så här följer ett antal tusen ord. Känner mig effektiv, helt plötsligt.

Helgen som gick förbi var späckad med tre ganska så typiska japanska saker.
Karaoke på fredagen med en grupp japaner.
Hanabi på lördagen.
Matsuri på söndagen.

Karaoke är nog väl känt utanför Japan, men hanabi och matsuri är nog två saker som faller utanför de flestas vetskap. Men om jag säger att hanabi är det japanska ordet för fyrverkeri så lossnar nog polletten. Just den hanabi vi gick till var en väldigt vacker föreställning där folk satt ute på en äng vid en flod, med filtar utplacerade och blickarna riktade mot himlen i en stilla beundran. Nära ängen fanns en lång väg med olika små tält som sålde traditionell japanskt festivalmat – saker som takoyaki, okonomiyaki och yakisoba.

Matsuri är benänmingen för en traditionell japansk festival som hålls av ett shintotempel. På söndagen gick vi till just en sådan matsuri som hölls av Igusa Hachimangu Shrine i Tokyo. Även här fanns det mycket traditionell japansk mat att prova på, men det som utmärkte denna matsuri som mest var den tre timmar långa parad som gick genom samhället runtomkring templet. Väldigt färgprakande och glad stämning.

Igår nådde tyfonen som hade härjat i västra Japan någon dag tidigare Tokyo. Efter att ha varit i skolan som vanligt fick vi alla i labbet plötsligt ett mail av vår professor (som var på konferensresa). ”Tyfonen kommer. Åk hem, eller stanna kvar i skolan om du tycker det är säkrare.” stod det. Tänkte först att stanna kvar i labbet och plugga lite japanska hela kvällen inte vore en så dum idé, men sedan tipsade någon mig om att det finns risk för att tågen slutar gå pga. tyfonen. Eftersom detta då skulle innebära att jag inte kunde komma hem på kvällen så beslöt jag mig för att snabbt färdas hem och bunkra upp med lite blandade ätbara saker från en konbini. Redan på hemresan började det blåsa rejält samtidigt som det störtregnade. Ett problem med kombinationen stark vind och regn är att den ganska så veka metallkonstruktionen i paraplyet lätt ger vika, vilket innebar att man periodvis fick snabbt springa genom regnet till nästa synliga form av tak.

Väl hemma så märkte jag inte av tyfonen så värst mycket. Jag bor på markplan så vinden är inte lika stark här som den är ett antal meter högre upp. De som stannade kvar i labbet på sjätte våningen för att arbeta vidare rapporterade dock att byggnaden vajade lätt i den starka vinden. Tur var det väl att jag åkte hem tidigare, eftersom tåget mycket riktigt stannade senare på kvällen när tyfonen blev som starkast. Några kompisar hade lite sämre tur och fastnade på en tågstation. Det dröjde nog några timmar innan tågen började gå igen.

Idag dagen efter så fanns det inte några märkbara spår efter gårdagens väder. Väldigt blåsigt och regningt var det allt, men det verkar som om Tokyo klarade biffen. Efter regn kommer solsken säger man ju, vilket stämde bra när jag åkte till skolan på morgonen med en stekande sol skinandes på den blåa himlen. Efter några längders simning innan lunch så gick vi till Tannya – ett ramenställe. Här hade de en rätt som heter tantanmen (坦々麺), en slags kryddigare ramen med köttfärs i. Mycket gott! Skyn var himmelsk med en framträdande smak av sesamfrö. Efter skolan åkte jag iväg för att hämta mitt ”Alien registration card”, eller gaikokujin touroku shoumeishou (外国人登録証明書). Detta är ett slags ID-kort som man behöver ha för att få stanna i Japan mer än 90 dagar.

Efter att ha kommit hem gick jag och betalade hyran. I Japan betalar man räkningar i en konbini. Väldigt smidigt. Man går till valfri konbini och räcker över räkningspapperet till killen i kassan. Efter att ha betalat så river killen papperet till olika delar och stämplar det. En del till företaget som man betalar till, en del som kopia till konbinin, och en del som kvitto på betalning till dig. Sedan är det klart. Inga OCR-koder här inte.

Efter att ha säkrat en månads ytterligare boende tänkte jag att det vore dags att kika lite på japansk TV. Vi har ändå en platt-TV stående i vår lounge här, så varför inte nyttja den. Linus hängde på och vi träffade även en kille från Vietnam som också studerade IT på Tokyo Tech. Japansk TV var som jag anade något annorlunda från den svenska motsvarigheten. Här verkar de fokusera mycket på diverse sätt att utmana folk och lättsamt förnedra dem om de misslyckas med en uppgift. Jag hittade dock aldrig en renodlat japansk gameshow, som ska ta just förnedrandet till det mer extrema, men ikväll sändes ett program där japanska tjejer först fick höra en artist sjunga en låt. Dock var ett par ord i låten censurerade. Tjejernas uppgift var alltså att sjunga samma låt och gissa de borttagna orden. Sjöng en tjej fel ord så öppnades en lucka i golvet under fötterna och hon ramlade ner. Klassisk humor?

Efter en stunds zappande så gick jag bort till grannbyggnaden för att kolla om det gick att spela på pianot som jag hade skymtat i en sal under den dag vi hade orientationen här på Komaba House. En gammal japansk man iklädd något som såg ut som en äldre svensk polisuniform tog emot mig och lyckades informera mig om att jag endast behövde skriva upp mitt rumsnummer i en lista. Sedan var det fritt fram att spela på pianot. Känns bra att det finns ett så pass nära. Kommer nog inte att glömma av de låtar jag lärt mig sedan förra året i alla fall.