Finns lite bilder nu förresten. Tror det blev något fel med dem i det förra inlägget.

Sov en förvånansvärt god natt och vaknade utvilad kl halv åtta. Lyckades jag besegra jetlagget? Vi får se. Det blev först frukost på hostellet med lite västerländska saker som bröd, smör och sylt samt kaffe. Men även en japansk soppa som var riktigt god, glömde dock av namnet, tyvärr. Det var en japan som jobbade nattskiftet på hostellet som hade lagat den visade det sig. Sakura Hostel är ett riktigt nice ställe där många människor från hela världen bor. Enligt hostellets topplista över besökare per land förra månaden så leder USA, följt av Frankrike och Storbritannien. Sverige finns inte med på topplistan, men Danmark ligger på en sjätte plats.

Sedan gav vi oss iväg till närmaste tunnelbanestation och köpte oss varsitt PASMO-kort för att kunna betala för tågbiljetterna enkelt. Vi försökte först köpa biljetterna i automaterna som fanns inne i stationen, men det verkade som om vi behövde ange ett telefonnummer för att kunna köpa ett kort genom detta. Eftersom vi inte hade något japansk telefonnummer än så frågade en japan i en informationsdisk. Det visade sig att han knappt kunde någon engelska alls, men med lite teckenspråk och knagglig japanska så lyckades vi ändå få varsitt PASMO-kort och vi åkte iväg till Akihabara. Akihabara är en stadsdel i Tokyo som präglas av ett stort utbud av datorer, kameror, och egentligen all möjlig elektronik samt anime och manga. För oss, två datorintresserade studenter med en fallenhet för manga och anmime, var detta ställe närmast ett himmelrike. Efter att ha gått ut ur Akihabara station så såg vi nästan direkt en butik som heter Yodobashi Camera. Jag hade hört talas om detta ställe innan jag åkte, att det skulle vara ett bra ställe att köpa en billig kamera. Vi bestämde oss för att gå in och titta. Det visade sig att detta var en nio våningar hög butik med allt möjligt man kan tänka sig inom teknik. Datorer, mobiltelefoner, kameror, tvättmaskiner, tv-apparater, datorspel, film, musik och även böcker och manga. Nästan helt i extas gick vi runt där inne på varje våning och helt plötsligt hade det gått två och en halv timme. Vilket underbart ställe, hit blir det flera besök.

Efter att ha fått en överdos av teknik så gick vi ut på gatan igen och såg ett litet gatustånd som såg att sälja onigiri (en slags japansk risboll med fyllning i som ligger i ett blad av sjögräs). Väldigt gott och salt, min var fylld med lax. Lite mättare så fortsatte vi vår vandring. Vi såg en karta på en skylt och gick dit för att ta en titt. Här märkte vi något som återkom under hela vår vandring denna dag. Vi hade tidigare nere i tunnelbanan tittat på en karta över Akihabara för att kolla åt vilket håll vi skulle gå. Den här gatan på gatan var dock inte orienterad på samma sätt. Det vill säga, uppåt var inte lika med norr. Något förvirrade över vart vi var så såg vi dock en flod på kartan som vi kände igen från kartan i tunnelbanan. Så istället för att orientera oss efter norr så hade vi denna flod som riktmärke när vi skulle ta reda på åt vilket håll vi skulle. Det visade sig att alla kartor vi stannade och tittade på under hela dagen var orienterade precis åt det håll som kartskaparen hade tyckt var bäst. Vilket verkade vara vilket håll som helst. Vi insåg ganska snart att man bör komma ihåg något speciellt riktmärke på kartan, som ett tempel t.ex., så att man kan förstå åt vilket håll kartan pekar nästa gång man ser en.

Nåväl, vi gick vidare och hittade en stor gata som var fylld med manga- och animeaffärer. Återigen befann vi oss i himmelriket. Efter att ha gått runt lite på gatan så hittade vi Mandarake, en speciellt stor mangaaffär med hela 8 våningar (om jag minns rätt). Här stannade vi också en bra stund och jag köpte även en manga på japanska, Kureyon Shinchan. En ganska så lättläst manga som jag hoppas kunna öva min japanska på lite. Efter Mandarake så kände vi oss hungriga och bestämde oss för att äta något. Vi har sett att många matställen har bilder på maten så att man ska kunna beställa utan att kunna språket. Utanför en restaurang så kollade vi på bilderna och vi valde något som såg ut som något slags kött och nudlar med ris. När vi gick in i restaurangen så visade det sig att man även på detta ställe skulle betala i en automat, trycka på en knapp för den maträtten man ville ha, och sedan ge biljetten till kocken. Dock var alla namn på denna automaten skrivna på japanska, med en massa kanji (kinesiska tecken). Eftersom våran kunskap av kanji är begränsad så vi springa fram och tillbaka några gånger mellan automaten och bilderna för att kunna jämföra kanjin för den maträtt vi ville ha. Till slut kände vi oss säkra på att vi hittat rätt knapp på automaten och fick våra matbiljetter. Det visade sig att det inte var en nudelrätt, utan det vi trodde var nudlar var istället något som vi trodde var något slags kål. Man fick väldigt mycket mat för endast 650 Yen. Ris, griskött, kål, misosoppa, te och några andra goda ingredienser vi inte riktigt visste vad det var. Men gott var det!

Mätta och belåtna fortsatte vi förbi en konbini (en butik som är öppen 24/7 som säljer lite mat och saker som tandkräm, m.m.). Jag kom att tänka på en slags japansk riskaka som jag hade hört talas om, daifuku. Jag frågade expediten i butiken om de hade en sådan och han rusade snällt iväg och hämtade en. Hela riskakan var inlindad i mjöl så det fastnade en hel del på fingrarna. Men gott var det. En slags enkel efterrätt skulle man nog kunna säga att det var. Vi vandrade vidare och hamnade utanför Akihabara. Vi såg något tempel och gick runt och kollade lite. Väldigt vackra dessa tempel – och stora. Man känner sig som förkrympt när man står jämte dem.

Vi tog oss till en tunnelbanestation och begav oss mot stadsdelen Shibuya. Vi hade kollat vägen på kartan innan och såg att vi skulle byta tåg på en station på vägen. Tåget med den lila linjen skulle vi byta till. Men när vi hoppade på det som såg ut att vara ett lila tåg så såg vi på informationsskärmen i tåget att det var fel tåg och att det gick mot stadsdelen Shinjuku istället. Men vi hade ändå funderat på att gå och se Shinjuku så vi tänkte att vi lika väl kunde åka dit bort. Shinjuku är en stadsdel med en hel del skyskrapor och många kontor. Efter att ha gått runt där ett tag så var klockan runt sex. Det började blir lite mörkare och kvällen närmare sig i takt med att stora mängder japanska affärsmän (alla iklädda vit skjorta och svarta kostymbyxor) vandrade hemåt(?) efter en dag på jobbet. Missade dock att ta en bild på detta. Kom inte att tänka på att ta en bild när man befann sig i denna likklädda folkmassa. Nåväl, det kommer fler chanser.

Lite senare så åkte vi hem till Asakusa och åt lite ramen. Denna gången lite lyxigare för 650 Yen (men inte så värst dyrt ändå, endast runt 52 kr). Gott, gott!

Tidigt i morse lyfte planet från Landvetter till Wien. Resan dit gick utan problem. Väl där var det endast fyra timmars väntan till att planet till Tokyo skulle lyfta. Lite kaffe och en öl fick tiden att gå för mig och min reskamrat Linus, som också skall vara utbytesstudent på samma universitet i Tokyo som jag, dock på ett annat labb. Fast helt utan problem blev det inte i Wien. När vi väl hade tagit oss igenom den långa kön bestående av mestadels japaner till kontrollen av boardingkort innan gaten så fick vi veta att våra boardingkort vi hade fått i Landvetter inte gällde, utan vi var tvugna att springa till en disk där de skrev ut ett par som gällde. Så fick vi återigen köa genom den långa japanstinna kön. Men till slut kom vi på planet. En elva timmars lång flygresa är väl inte det roligaste man kan göra. Jag spenderade mest tiden mellan att försöka somna för att minska jetlag och mellan att zappa mellan vad som kändes som ett något mediokert utbud av filmer på planet. Men å andra sidan fick man yakitorikyckling med nudlar på planet – japansk mat – inte illa det.

Väl framme i Tokyo så sprang hela skaran av japaner som planet hade varit fyllt med förbi oss eftersom vi inte hade hunnit fylla i hela tulldeklarationen på planet. Så när vi väl i lugn och ro hade skribblat ner de formaliteter som krävdes – i ett väder som kändes något kvavt och hett – tog vi oss vidare mot passkontrollen. En promenad som kändes något öde eftersom det var en ganska långt sträcka man skulle gå från gaten, men alla andra passagerare hade ju redan hunnit rusa i förväg. Det hela blev ganska bra ändå. Vi slapp köa passkontrollen och vi fick våra bagage direkt när kontrollen varit färdig. Ingen väntan på att bagagebandet ska starta här inte.

Ute i Narita flygplats entréhall så sprang Linus iväg och växlade till en välbehövlig summa yen. Sedan skulle vi ta ett tåg från Narita in till stadsdelen Asakusa i Tokyo, där vi hade bokat rum på ett hostell de två första nätterna innan vi får tillgång till våra riktiga studentlägenheter av Tokyo Tech. Hostellet hade tipsat om att man kunde ta två olika billiga snabbtåg in till Tokyo. Vi frågade oss fram till biljettdisken och blev rådgivna att köpa den ca 20 kr dyrare biljetten (av total summa ca 120 kr) eftersom detta tåg gick direkt till Asakusa Station – hade vi valt det andra tåget hade vi fått byta tåg på ett ställe. Vi slog till och tänkte att vi passar på att köpa PASMO-kort också när vi är på flygplatsen (ett slags laddningsbart kort som funkar till alla olika tåg och tunnelbanor i Tokyo). Men när vi väl hade köpt biljetten så märkte vi att tåget visst gick om 5 minuter – och vi hade ingen aning om hur långt borta perrongen låg. Nöden kallade – vi började springa efter de tågskyltar som fanns och råkade precis hinna med tåget. Dock uppstod något fel vid biljettautomaten och biljetten som man skulle få i retur efter inläsning blev aldrig returnerad för Linus. Vi tänkte dock lite stressade att den dock nog inte behövdes, eftersom vi redan hade betalt och gått in genom spärrarna till perrongen. Tågresan till Tokyo tog ca 50 minuter. Till en början var det moderna och snabbaccelererande tåget ganska så folktomt med undantag från ett tiotal japaner som gått på vid Narita. Tågresan påminde till en början om introsekvensen till Half-Life – dock nu istället med en kall röst som hela tiden utropade vilken nästa station är och vilka som kommer att hoppas över (eftersom detta var ett expresståg), hela tiden växlandes mellan en engelsk och japansk kvinnoröst. Den engelska rösten var mycket tydlig, flytande och lätt att höra – med undantag från stationsnamnen, som helt enkelt var utbytta till att uttalas med den japanska kvinnans röst. Så den viktigaste biten av informationen försvann helt i början, men på 50 minuter lärde man sig så småningom att urskilja dem bättre. När tåget hade hunnit halvägs till vår slutstation så hoppade dock ett stort antal japaner på och tåget blev nästan helt fullt. Men vi kom till slut fram till Asakusa station och tvingades släpa upp våra (minst) 23 kg tunga väskor för ett större antal branta trappor än högra handens fingrar räcker till. När förresten skulle ut ur stationen så visade det sig att man behövde ha kvar sin gamla biljett från tåget som då maskinen slukade och släppte dig igenom. Men eftersom Linus nu hade förlorat sin biljett gick inte detta. Som tur var så fanns det en mycket artig japansk kvinna där som jobbade med att informera passagerade om diverse saker. Hon fixade det hela genom att helt enkelt ta min biljett, ge den till en man i biljettbåset, för att sedan få två tillbaka som vi två använde för att komma igenom portarna. Konstigt dock att det var så viktigt att ge just två biljetter – maskinen slukade ju ändå dem båda. Två personer kunde lika väl ha passerat genom grinden på en biljett – tyckte jag för mig själv – men man ska inte klaga.

När vi kommit upp ur underjorden och skådade marken så var det verkligen stekhett. Med tungt baggage och alldeles för varma kläder på oss så stapplade vi svettiga fram genom Asakusas marknader och tempel för att sedan till slut hitta vårt hostel. Eftersom vi var några timmar tidiga innan incheckningen började så lämnade vi våra väskor i bagagerummet och begav oss ut för att bekanta oss med denna stadsdel lite. Vi hade inte hunnit länge än till närmsta tempel förrän en ca 70-årig japansk man började prata engelska med oss med en svag, gammal röst. Han påpekade flera gånger för oss att vi skulle gå till en viss plats på kvällen för att det var stället för att träffa japanska tjejer. Och inte bad vi om att veta det heller. Men han verkade fast inbiten på att lära oss att kommunikation är det viktigaste. Det var lite svårt att höra allt han sa eftersom han ändå hade en lite knagglig brytning på engelskan och pratade ganska tyst där nere – kort som han var. Efter ett tags samtal med honom berättade vi för honom att vi var sugna på att äta ramen (en slags japansk nudelsoppa), något som han själv verkade sugen på eftersom han visade oss vägen till ett ställe där man kunde få en stor skål med nudelsoppa för som billigast 290 Yen (ca 22 kr). Man betalade på ett ganska fiffigt sätt eftersom utanför restaurangen stod en automat där man matade in pengar, valde ramensort och fick växel tillbaka samt en blijett. Denna ramenblijett gav man sedan till kocken som snabbt svängde ihop rätten och gav en skålen över bardisken. Det var en väldigt intressant upplevelse att ha denna gubben med oss runt en timme eftersom han gav lite tips om olika ställen vi kunde gå och se i Tokyo. Han tog oss också med till en liten gata som var full av kappastatyer (en kappa är ett sorts japanskt mytologiskt väsen utan hår längst upp på huvudet). Samtidigt så pekade han på vart vissa sorts matställen och affärer låg. Ett intressant möte, men konstigt nog avböjde han bestämt att vara med på ett foto. Han tyckte att foton var bättre besparade till att porträttera tjejer.

Efter rundturen av vår lilla privata guide så återvände vi till hostellet för att checka in. En dusch var nog välbehövlig. Dock kände sig Linus för att vila sig några timmar, så jag tog en promenad för att försöka fästa lokalsinnet. Visst led vi båda av stor sömnbrist sedan det långa flyget men man kan ju ha olika strategier för att bekämpa jetlag.

När jag kom tillbaka tre timmar senare bestämde vi oss för att hitta någonstans att äta kvällsmat. Efter att ha strosat runt lite på alla de små gatorna och kollat vad folk kan tänkas sälja så tog vi oss in på en restaurang som bedrev konceptet rullbandssushi. Sushibitarna kommer på ett rullband och man betalar helt enkelt för alla de bitar som man just väljer att äta. Man fick ett litet tillfälle att uttala några fraser japanska eftersom man kunde välja att beställa in sushibitar som man tyckte inte fanns på bandet. ”Sumimasen! Unagi wo kudasai!” lät det till exempel. Alltså, ”ursäkta, ge mig en med ål på tack!” Efter en efterföljande promenad runt på gatorna blev det av att bege sig hemåt för att förhoppnings få lite sömn. Självklart började det ösregna när vi precis skulle vända hemåt. Lite tendenser till regn i Tokyo finns det nog alltså.

Imorgon kl 7 går flyget från Landvetter. Först till Wien och sedan rakt mot Tokyo. Japan, äntligen! Väntan är snart, snart, snart över! Sayonara Sverige!