Idag hade labbet en reserverad tid till en tennisbana utomhus ett stenkast bort. Några av japanerna i labbet bjöd med mig att spela och jag tänkte att det kunde vara en kul grej att göra. Det visade sig att även min professor skulle med och spela. När vi kom fram till tennisplanen så träffade vi ytterligare en professor som nu tydligen har gått i pension, men trots detta väldigt tennisintresserad. En verkligen ”atsui” dag var det. Med en sådan värme blev man svettig även fast man satt och pausade från tennisspelandet en stund.

Efter tennismatchen gick jag med de japanska studenterna för att äta i skolans cafeteria. Idag kände jag att det var dags att testa på den legendariska rätten natto. Rykterna kring denna rätt var att den stinker fruktansvärt och har en väldigt klibbig konsistens. Jag kan säga att det var nog endast det senare som stämde. Lukten var inte så himla farlig, det hela luktade bara lite unket enligt min mening. Smaken var en ganska så typisk bönsmak. Konsistensen var dock himla jobbig. Det var som att ha ett extremt klibbigt spindelnät fastsurrat kring ätpinnarna. När man sedan använde pinnarna för att ta upp annan sorts mat så fanns självklart den klibbiga natton kvar på ätpinnarna, vilket resulterade i att klibbiga tunna trådar fastnade i varje bit mat man tog. Jag kan tänka mig att natto är något som man kan lära sig tycka om. Och då menar jag inte smaken eller lukten. Det man måste vänja sig vid är konsistensen. Att även lära sig hantera ett stilfullt sätt att äta med denna klibbighet över sig är nog önskvärt. Det kändes som om hanteringen av servetten gick varm då man hela tiden var tvungen att torka bort de klibbiga trådar som gick som en hängbro mellan ens mun och maten.

Senare på kvällen deltog jag och Linus i en japanskakurs som de har en gång i månaden här på boendet. Det var intressant att få ett tillfälle att försöka prata lite enkel japanska och att samtidigt lära sig lite om Japan och dess historia. Det blir nog ett besök till den kursen igen om en månad.