Igår så blev det ett besök till Tokyo Imperial Palace. Visserligen fick man inte gå in i palatset, men parken runt det hela var väldigt fint. Runt klockan 11 åkte jag och Linus iväg mot Tokyo Station, som ligger nära palatset. Hela slottsområdet består av en stor park, med skulpturer, fontäner och vallgravar. Trots att det var en otroligt varm dag så fanns det väldigt många som joggade i denna park, och även en hel drös personer som bara låg och vilade i skuggan av ett träd. Det inre palatsområdet ligger innesluten av ytterligare en vallgrav och är endast öppen för allmänheten två dagar om året (23 dec och 2 januari). Men när vi gick runt i området så såg vi att folk faktiskt på ett ställe gick in till vad som såg ut att vara det inre slottsområdet. Vi testade att gå in och det visade sig att vi hade kommit till Imperial Palace East Gardens, som är en stor trädgård och park med mycket växtlighet. Vackert ställe.

Efter att ha gått runt hela slottsområdet så bestämde vi oss för att hitta ett ställe att äta lunch på. Vi såg efter ett tag en restaurang som hade samples utanför. Många restauranger visar upp sin meny genom att utanför restaurangen ha uppstoppade(?) versioner av sina maträtter. Detta tycker jag är väldigt tacksamt då den vanliga menyn annars bara har rätternas namn skriva i kanji. Bland restaurangens samples såg vi en slags ramenliknande rätt som såg god ut. För att kunna beställa denna så noterade vi att rättens namn slutade med そば　(soba, nudlar) och att den andra kanjin var kanjin för söder (南). När vi gick in i restaurangen så fick vi en meny och försökte leta upp den rätt i sett utanför i menyn. Problemet här var dock att kanjin för söder inte gick att hitta någonstans. Lyckligtvis så kunde en av servitriserna engelska, så vi kunde förklara att vi letade efter maträtten vi sett utanför som hade kanjin för söder i sig och som även var röd i färgen. Hon kom fram till att det var en slags stark ramen vi menade, så vi beställde denna. Men personalen fick sig ett gott skratt när de hörde vår beskrivning av den rätt vi letat efter. Nåja, maten var god och stark. Mätta och belåtna åkte vi hemåt igen.

Senare på kvällen så träffade vi en kille från mitt labb plus några andra för att gå ut och äta på en izakaya. På denna izakaya kostade allting på menyn 270 Yen, vilket gjorde det grymt roligt att testa på olika små rätter. Beställningarna gjorde man förresten via en iPad-liknande touchscreenskärm. Bara att klicka på det man ville beställa och så kom det snart en servitör med maten och drycken. Fantastiskt kul koncept detta. Stället hette ”kin no kura” (金の蔵). Efter det så gick sällskapet till en skybar med fin utsikt över Shibuya. Natten avslutades med att gå till nattklubben Womb. Grymt kul kväll!

Oooooch… här är äntligen dagens avsnitt av ‘Vad för japansk mat åt jag idag?™’. Jag vet att ni har väntat ivrigt. Idag blev det misokatsudon (味噌カツ丼), som är en skål med ris, toppad med en friterad kotlett och miso samt andra kryddor. Tyckte maträtten hade en lite bitter bismak, finns nog möjligen godare saker att äta enligt min mening. Lite kuriosa kring denna maträtt är att japanska studenter ofta äter denna maträtt kvällen innan en viktig tenta eller ett inträdesprov. Varför? ”katsu” betyder på japanska förutom ”kotlett” även ”att segra”. Matmenyn i skolans cafeteria består av åtminstone 15 rätter, så än så länge har jag ett antal nya rätter kvar att prova. Gotta catch ‘em all… eller taste…

Min tågresa till skolan varje dag tar ca 30 minuter och består av två tågbyten. Det första tåget är ett lokaltåg in till Shibuya. Eftersom större delen av Tokyos invånare bor i utkanten av staden och varje vardag ska ta sig in till de centrala delarna för att arbeta så är tåget in till Shibuya alltid fullpackat på morgonen. Man blir verkligen packade som sardiner i en sardinburk. Lyckligtvis tar denna resa bara ett par minuter. Sedan så flyter man med folkhavet genom betalgrindarna och vidare till nästa byte av tåg. Detta tåget går dock i riktningen bort från centrum, så denna resa bjuder på ett mycket generösare utrymme. Har man tur så kan man till och med hitta en sittplats att slå sig ner på. Detta tåg från Shibuya tar ca 20 minuter innan det är dags för ett snabbt sista byte och sedan är man framme i Ookayama. På detta tåget så har jag anammat en av de två vanor som verkar vara japaners favoritsysslor under tågresor: att sova och att pilla med mobilen. Själv så pysslar jag med det senare. Tågresan är ett utmärkt tillfälle att använda Ankidroid för att öva in lite nya kanji. Detta kommer nog att ge resultat hoppas jag. Åtminstone så märker jag att jag känner igen någon ny kanji varje dag. Vilket är ett steg på vägen, med tanke på att medeljapanen förväntas kunna ca 2500 olika kanji. Å andra sidan spenderar japanerna hela sin grundskoleutbildning på att bland annat lära sig dessa, så någon ny kanji om dagen kanske inte är en så pjåkig takt ändå.

Idag fortsattes arbetet med att lära mig OpenCV. Lunch blev det i skolans cafeteria, som hade ett rätt bra utbud av olika sorters japansk mat. För mig blev det rätten chuukadon. Spännande att hela tiden testa på nya rätter tycker jag. De andra i mitt labb verkar dock tycka att allt smakar lite likadant. Men de har ju å andra sidan varit här ett par år redan. Jag fick även smaka på en omiyage (en ätbar present från en annan stad) från Kamakura. Kakan kallades hatosaburee (鳩サブレー) och påminde lite om en sötare pepparkaka i form av en duva.

Efter dagens studerande i labbet så åkte jag iväg till stadsdelen Ginza, mest för att ha sett den. I Ginza finns det ett överflöd av lyxiga butiker och alla de där klassiska svindyra märkena Louis Vuitton, Prada, Gucci, etc. Ganska så fint ställe att vandra omkring lite på ändå, mycket ljus och människor. Kändes lite som Shibuya. Dock lyckades jag inte hitta en enda konbini under tiden som jag spatserade runt i Ginza. Möjligen fick de ge vika för juvelerarbutikerna. Det var även en lite lustig känsla att stiga av tunnelbanan i Ginza, för nästan direkt så kom man in i ett stort skönhetsvaruhus där diverse dyra kvinnliga accesoarer såldes. För att komma upp på marknivå så fick man helt enkelt passera förbi alla dessa uppklädda japanska butiksbiträden.

Idag så var det dags att träffa min professor för första gången. Vi träffades klockan 11 på labbet, där lite allmän info om hur året i Japan ska bli gicks igenom. Det verkar som om jag under detta år ska forska om ämnet Natural Facial Expression Recognition, vilket verkar innebära att givet en person på film eller på en bild kunna avgöra om denna person är glad, ledsen, överraskad, etc. Tycker personligen att det låter väldigt intressant! Dock kan jag ingenting om detta ännu, så till en början kommer forskningen helt enkelt handla om att jag ska läsa mig in på detta ämnet samt lära mig att använda de mjukvarubibliotek som labbet använder inom forskningsområdet. Jag är glad att jag slipper återuppfinna hjulet iallafall. Utöver forskandet så ska jag läsa lite IT-relaterade kurser och även japanska språkkurser.

I labbet har jag en egen stationär dator som kör Ubuntu. Eftersom den var helt omblåst så fick jag börja med att göra den lite mer personlig; installera gvim, eclipse, java och allt annat smått och gått som kan tänkas vara bra att ha. Vid lunchtid så gick vi iväg (ett gäng utländska studenter) för att äta på någon slags fiskrestaurang som folk hade sagt skulle vara bra. Tydligen så verkar det vara lite uppdelat på lunchen mellan utländska och inhemska studenter i labbet på lunchen. Kan det möjligtvis vara för att japanerna inte är så förtjusta i att prata engelska på lunchen? Vem vet. Nåja, någon gång ska jag väl lyckas luncha med japanerna också. Det här var ju bara första dagen. Vi gick hursomhelst till en restaurang strax utanför O-okayama campus. Jag tog tillsammans med några andra buriteriyaki (ぶり照り焼き), vilket är fisk i teriyakisås, serverat tillsammans med ris och japanska rädisor (daikon) m.m. Buri är en japansk fisk som var väldigt god. Den används även ofta i sushi verkar det som. Denna restaurangen var även väldigt klassiskt japansk, visade det sig. När man kommit innanför dörren och beställt så tog man av sig skorna, lade dem i en skohylla och gick sedan till övervåningen, där det fanns tatamimattor och låga bord (chabudai). Vid bordet sitter man alltså på tatamimattan i skräddarställning. Intressant att uppleva ett annorlunda sätt att sitta till bords, men efter måltiden så märkte jag av en viss kramp i benen. Detta kräver nog en viss tillvänjning.

Resterande dagen i labbet spenderades med att kompilera biblioteket OpenCV, vilket visade sig vara lite krångligt, eftersom det paket som fanns i APT hade någon bugg med bindningarna till Python. Så det blev att kompilera hela rasket manuellt, vilket alltid kräver ett visst letande efter dependencies och att se till att rätt saker hamnar i pathen. Slutligen så fick jag det hela att fungera och lyckades köra lite exempelkod. Jag kände mig nöjd för dagen. Kul att få pilla lite med terminaler och kod, detta labbet passar nog mig utmärkt. Jag gick hem vid klockan sex denna dag, men det fanns en drös studenter kvar i labbet. Framförallt doktorandstudenterna verkar ha lite press på sig att prestera med sin forskning och sitter då ibland kvar sent på kvällen.

Väl hemma igen så råkade jag hitta currybröd i en konbini och bestämde mig för att testa detta. Mycket gott – påminner väldigt mycket om en finsk köttpirog (lihapiirakka) fast med currysåsfyllning inuti.

Idag så bestämde jag mig för att göra lite sightseeing och försöka få ett grepp på hur stort Tokyo egentligen är. Vid lunchtid så åkte jag således iväg med tunnelbanan mot Akabanebashi station, som ligger vid Tokyo Tower. Detta torn är Tokyos egna version av Eiffeltornet. Väldigt likt är det, Tokyo Tower är dock målad i orange och vitt samt att den är 8,6 meter högre. Tornet har två observationsdäck. Main Observatory på 150 meters höjd och Special Observatory på 250 meters höjd. Tornet erbjuder en 360 graders vy av staden och det är ganska så speciellt att se alla hus försvinna bort i horisonten. Dock var det lite molnigt så man kunde inte se Mt. Fuji helt. Men lite av konturerna gick att skymta. Det kändes som om Tokyo täcker en något markant yta. Main observatory räckte egentligen gott och väl för att få en överblick av Tokyo. Där fanns informationsskärmar med info om namn på byggnader och kända platser. Special Observatory gav endast en lite bättre vy av staden, men en avgörande skillnad var det inte. Till en början av det ganska så lite folk tornet, men efter ett tag kom det skolklasser och pensionärsgrupper dit. Samt utländska turister också, som jag.

På väg hem i tunnelbanan så såg jag att jag kunde byta linje vid Omotesando och åka till Harajuku, vid Yoyogi park. Yotogi park är en av Tokyos största parker så jag tänkte att det kunde vara kul att ha sett lite av den också. Dock så har alla de parker jag sett hittils i Tokyo inte direkt sett ut som de parker som finns hemma i Sverige. När jag tänkte på en park i Sverige så tänker jag på stora gräsmattor och öppna ytor. I Tokyo verkar parker inbegripa grusvägar och stora träd och mycket växtlighet. Det känns inte riktigt som om man får in något ljus parkerna eftersom träden har växt sig så stora ovanför. I just Yoyogi park finns också Meiji Shrine, ett Shintotempel dedikerat till den före detta kejsaren Meiji. Jag gillar dessa tempel, väldigt vackra är dem. Och portarna som finns utanför ingångarna är alltid gigantiska.

Idag blev det en bento till frukost. En bento är helt enkelt en färdig typisk japansk måltid bestående av lite olika saker. Den jag valde hade bland annat nudlar, något friterat kött och ingefära. Det fina med att köpa bentos i konbinis är att, 1, konbinis är öppna 24/7, och 2, personalen i konbinin värmer mer än gärna upp maten åt dig i mikrovågsugn under tiden du betalar i kassan. Så varm japansk mat, när som helst du vill ha det på dygnet. Jag måste erkänna att jag inte har rört mig mycket i det allmäna köket här på Komaba International House. Just nu känns det som andra saker har högre prioritet än att lära sig laga mat.

Saker som att betala för försäkringar till exempel. Just det gjorde jag idag. Tokyo Tech krävde visst att man ska teckna två andra försäkringar utöver den nationella japanska sjukförsäkringen. Så det var bara att betala. Eller ja, visserligen var det bara att betala en summa som stod på ett inbetalningskort fullt med kanji, men hur man skulle betala detta var en annan fråga jag behövde få svar på. Så jag gick till skolans International Student Exchange Division och bad dem förklara hur man egentligen skulle få denna försäkringsavgift betald. Det visade sig att man skulle fylla i lite uppgifter som adress, namn och underskrift. Tur var väl det att de på skolan hjälpte mig att snabbt fylla i denna lilla blankett, eftersom när jag väl gick till postkontoret där man skulle betala denna räkning så var det inte mycket jag förstod. Inne i postkontoret står en massa japanska tanter på kö. Jag ser turnummer ovanför diskarna, men hittar inga nummerlappar. Efter att ha förbryllat tittat runt i postkontoret så vinkar en av personalen fram mig till sin disk. Inte mycket till givande konversation blev det eftersom jag inte förstod ett ord av vad hon sa på japanska. Jag bad henne bara att vänta lite och visade inbetalningslappen. Jag skickades vidare till en annan disk och blev strax ombedd att betala summan som stod på papperet. Något som underlättar förståelsen för när man ska betala är att kassörskan alltid ställer fram ett liten rektangulärt fat som man ska lägga pengarna på. Så när fatet åker fram, åker samtidigt min plånbok fram. Det känns som att det i sådana här situationer vore extremt lätt att lura mig, men jag fick i alla fall något slags kvitto på betalningen, så jag kan antagligen pusta ut. Men jag borde nog plugga lite mer japanska med detsamma. Det kan verkligen inte skada i detta landet.

När jag var i skolan tidigare så fick jag veta att jag får runt en 50% studentrabatt på pendlingskortet till tåget mellan skolan och Komaba. Lät väldigt bra det, runt en 4500 Yen kostade det. Jag fick något slags intyg som jag skulle visa upp på stationen. Dock skulle detta betalas kontant så jag fick gå runt lite för att leta upp närmaste Seven Eleven för att ta ut pengar. Seven Eleven är den hittils enda konbinin jag hittat vars bankomat tar ett internationellt VISA-kort. På Family Mart (eller Famima, som det kallas i japansk folkmun) tar bankomaten endast japanska bankkort samt kort från Citibank.
Personalen på tågstationen pratade förstås ingen engelska, men det räckte tydligen att visa intyget. Efter att med lite viftande fått veta att jag skulle fylla i mitt namn och stationsnamnen på pendlingsrutten på en liten lapp så signalerade personalen att jag skulle gå bort från informationsdisken där jag befann mig, och runt hörnet till en plats där några betalautomater för PASMO fanns. När jag kom fram så öppnades en liten lucka jämte en automat och en japansk kille stack ut huvudet och började navigera sig fram bland den olika menyerna i automaten, där jag ett par gånger blev ombedd att fylla i namn, telefonnummer och födelsedatum. Sedan betalning i automaten där man matade in sedlarna, följt av att japanen tog mitt pendelkort in till sig på andra sidan luckan och gjorde något med det, vem vet vad. Någon minut senare så gav han mig åter kortet och log och signalerade att allt var klart. Han försvann in i luckan igen och jag hade helt plötsligt ett pendelkort. Plugga-mer-japanska-varsel-nummer-två.

Efter att ha fått dessa två punkter avbockade från dagens todo-lista så gick jag runt en sväng för att kolla på området runt omkring skolan. Jag hade sett på en karta vid stationen att det fanns en sjö i närheten, så jag begav mig mot denna. Runt denna fanns det lite tempel, broar och väldigt stora fiskar i vattnet. Även sköldpaddor simmade omkring i vattnet. Inte en helt vanlig syn det.

Efter att ha gått runt sjön och kommit tillbaka till stationen så råkade jag av en slump se Linus på stationen. Vi bestämde oss för att åka en sväng till Akihabara för att kanske köpa något. Hittade ett par figuriner. Bland annat en liten Konata från Lucky Star. Är man i Japan så är man. Klart att man måste ha lite animerelaterat merchandise i lägenheten.

Idag så tog jag tag i att köpa en ny glödlampa eftersom den i badrummet gick sönder igår. En bra ursäkt för att lära sig att glödlampa heter denkyuu (電球) på japanska (som ordagrant faktiskt betyder ”elektrisk boll”).

Sedan så stack jag och Linus iväg till Lawson 100 (en affär där allting kostar 100 Yen (105 med skatt)). Det var en massa saker som behövde köpas till lägenheten. Diskborste, diskmedel, en kopp, en skål, isbitform, ätpinnar, m.m. För sådana inköp duger en butik som denna utmärkt.

Efter inhandlandet prövade vi att promenera från Komaba International House till Shibuya. Vår byggnad ligger endast en 20 minuters promenad från denna folktäta plats, visade det sig. Alltid bra att kunna promenadvägen hem när tågen slutar gå vid midnatt.

Igår så fick jag hjälp av en kille (Andy) på labbet med att skaffa en japansk mobiltelefon. Det var verkligen tur att han hjälpte till och tolkade eftersom de inte kunde mycket engelska i Softbank-butiken (operatören). Medans vi väntade på att mobilnumret skulle bli registrerat så åt vi japansk curry (カレー, kare) till lunch. Starkt och gott. Rätten består av ris, en stark currysås samt valfritt friterat kött. Lagom till att vi ätit upp så var mobilen färdigregistrerad. Känns bra att kunna ha en fungerande mobil nu. Sedan så åkte vi tillsammans med några av Andys kompisar till Hondas kontor för att kolla på deras presentation av den mänskliga roboten ASIMO. Den kan gå, springa, bära saker, se, höra, m.m. Verkligen imponerande uppvisning.

Efter detta åkte vi bort till Shibuya, till det enorma övergångsstället Hachiko crossing. Tusentals personer passerar över den varje gång det blir grönt ljus. Det var verkligen ingen överdrift. Otroligt mycket folk var det runt hela Shibuya. Vi besökte en spelhall för att spela lite japanska arkadspel. Sedan gick vi bort till ett litet ställe som serverade gyoza. Det var verkligen ett ställe som bara vissa kände till verkade det som. Inget som man bara råkar se från den stora gatan. Gyoza var otroligt gott det också (jag blir imponerad av japansk mat varje dag verkar det som ) och billigt, endast 470 Yen.

Kan inte säga att jag riktigt vant mig vid ljudet av tåget som går utanför lägenheten var 5:e minut. Tågen i Tokyo slutar dock gå vid 24:00 och startar igen 5:00. Så man kan nog säga att tåget väckte mig klockan fem denna morgon. Ett par timmar försökte jag nog somna om, men sedan tänkte jag att det vore lika bra att äta frukost. Frukost som inte fanns i kylskåpet. Så det blev att traska iväg ner till godtycklig konbini för att köpa något ätbart. Problemet med att inte kunna så många kanji än är att det är lite svårt att luska fram vad en viss produkt i affären egentligen är. Som tur är så skrivs vissa produkter i katakana och då med ett engelskliknande namn. T.ex. så stod オレンジジュウス　på ett paket som såg ut som juice. Detta utläses ”orenji juusu”, vilket låter som ”orange juice”. Visserligen kunde nog apelsinbilderna på paketet snabbt avslöja vad det var för produkt, men i andra fall så hjälper katakanan en otroligt mycket. Aldrig hade jag trott att handla mat kunde bli ett så stort äventyr.

När klockan närmade sig tolv så åkte jag med Linus till Tokyo Techs campus i Ookayama. Resan tar ca 30 minuter med tåg och två byten. Idag var det alltså dags för orientation på skolan, dvs. att sitta i en timme och fylla i en massa papper om försäkringar, registreringar och öppnande av ett japanskt bankkonto. Tokyo Tech har ett väldigt fint campus med en allé av japanska körsbärsträd (sakura) på väg fram till skolans huvudbyggnad. En japansk student som visade oss vägen till rummet för orientationen sade att på våren, när sakuran blommar, så sitter folk under körsbärsträden och äter, dricker och beundrar att allt är starkt rosa. Det blir intressant uppleva detta i april.

När orientationen var slut så gick för att för första gången träffa medlemmarna av mitt labb. Jag hade tidigare blivit ombedd att komma förbi idag, och nu var det alltså dags. Upp med hissen till sjätte våningen. Slå in numret på porttelefonen. Vänta. En japansk röst. Jag hann bara säga ”Hello, my name is Tommi…”. ”Please wait!” hörs det från andra sidan och strax ser jag min professors sekreterare och min mentor (en femteårsstudent) öppna dörren och genast välkomna mig på lite smått knagglig med ändå trevlig och bra engelska. Min mentor leder mig in i labbet där jag får presentera mig och hälsa på de andra studenterna i labbet. Det är en blanding av bland annat japaner, indonesier och en kines. Alla medlemmarna verkade inte vara där men jag träffade ändå en stor del av dem. Efter att ha fixat mailkonton, fått en egen dator i labbet och lite annat så bjöd några av dem med mig att spela pingis. Vi gick ut en bit från Ookayama campus där det fanns en idrottshall. Det var riktigt kul att spela med dem, och så lärde man sig lite fler japanska uttryck på köpet. Det verkar vara ett väldigt bra labb jag har hamnat i. Trevliga och roliga personer, vad mer kan man begära?

Igår så var det dags att flytta in. Dagen började med att vi skulle äta lite frukost. Vi tänkte att vi idag skulle ta reda på vad japaner brukar äta till frukost så vi frågade i receptionen på hostellet. Killen där sade att vi skulle fråga efter ”Teishoku” på ett ställe som hette Yoshinoya, som han markerade på en karta. Vi gick dit och frågade ”Teishoku wa arimasuka?” (har ni teishoku?). Mannen i restaurangen tog fram en meny och visade att allt på menyn var teishoku. Vi pekade på en rätt mest för att vi inte riktigt visste vad allt var, men då påpekade mannen att den rätt vi valt innehöll natto (http://sv.wikipedia.org/wiki/Natto). ”Daijoubu desuka? Kusai desu.” sade han och höll sig för näsan för att visa att det stinker. Han frågade alltså om vi trodde att vi skulle klara av att äta natto för att det har en väldigt stinkade lukt. Bemötta av denna förklaringen så tänkte vi att vi nog skulle ta något annat istället och valde en rätt utan natto i. Man fick rätt mycket frukost för ca 400 Yen. Ris, fisk, kött, soppa, nori och någon slags ingefära. En väldigt god frukost var det, och mättande. Den stod man sig på nästan hela dagen.

Efter frukosten checkade vi ut ur hostellet och begav oss med all packning mot Asakusa station för att ta tunnelbanan till Shibuya för att sedan byta tåg till Komabatodaimae, där våra lägenheter ligger. Problemet med att dra och bära på ca 34 kg packning till och från tågstationer är att de oftast inte ligger på marknivå. Så vi tvingades kånka alla väskor upp och ner för ett otal trappor. Helt slut kom vi till slut fram till Komaba International House. I receptionen blev vi mötta av en glad japansk kvinna som kunde ganska så bra engelska. Hon förklarade lite om hur man betalade elförbrukningen i förskott och gav oss nycklarna till lägenheterna. Jag och Linus fick varsitt rum i samma hus. Vi skiljdes åt ett par timmar för att installera oss i våra nya hem.

Lägenheten är ganska så liten, runt 15 kvadrat inkluderat badrum med ett väldigt litet badkar (ca 1.5 meter långt). Det finns ett kylskåp med ett litet frysfack. Skrivbord, säng, diverse hyllor och lådor. Samt en väl fungerande AC. Tack för den! Den är väl behövd när det är 30 grader ute. Bilder kan komma lite senare när jag hunnit packa upp allt.

Efter att ha varvat ner lite i lägenheten så var det samling med lite mer info ute i en större hall. De nya studenterna på boendet denna dagen var jag och Linus från Sverige, samt sex stycken skottar. När infon var färdig och några papper ifyllda så åkte jag och Linus iväg till Meguro City Office Complex, där vi skulle fixa vår Alien Registration, som behövs för att få bo i Japan längre än 90 dagar. Eftersom vi stannar i ett helt år måste vi enligt japansk lag gå med i det japanska sjukförsäkringssystemet, så detta fixade vi även på samma ställe. Det visade sig att folk inte kunde så bra engelska på Meguro City Office Complex, eftersom vi helt plöstligt hade fått en personlig tolk som följde med oss runt till de olika diskarna för att fylla i olika papper. Med en tolk blev hela processen väldigt smidig och efter en timme hade vi ordnat allt som behövde fixas.

Efter att ha fixat en hel del saker denna dag så var det skönt att faktiskt kunna befinna sig i sitt nya hem för detta året.