Igår nådde tyfonen som hade härjat i västra Japan någon dag tidigare Tokyo. Efter att ha varit i skolan som vanligt fick vi alla i labbet plötsligt ett mail av vår professor (som var på konferensresa). ”Tyfonen kommer. Åk hem, eller stanna kvar i skolan om du tycker det är säkrare.” stod det. Tänkte först att stanna kvar i labbet och plugga lite japanska hela kvällen inte vore en så dum idé, men sedan tipsade någon mig om att det finns risk för att tågen slutar gå pga. tyfonen. Eftersom detta då skulle innebära att jag inte kunde komma hem på kvällen så beslöt jag mig för att snabbt färdas hem och bunkra upp med lite blandade ätbara saker från en konbini. Redan på hemresan började det blåsa rejält samtidigt som det störtregnade. Ett problem med kombinationen stark vind och regn är att den ganska så veka metallkonstruktionen i paraplyet lätt ger vika, vilket innebar att man periodvis fick snabbt springa genom regnet till nästa synliga form av tak.
Väl hemma så märkte jag inte av tyfonen så värst mycket. Jag bor på markplan så vinden är inte lika stark här som den är ett antal meter högre upp. De som stannade kvar i labbet på sjätte våningen för att arbeta vidare rapporterade dock att byggnaden vajade lätt i den starka vinden. Tur var det väl att jag åkte hem tidigare, eftersom tåget mycket riktigt stannade senare på kvällen när tyfonen blev som starkast. Några kompisar hade lite sämre tur och fastnade på en tågstation. Det dröjde nog några timmar innan tågen började gå igen.
Idag dagen efter så fanns det inte några märkbara spår efter gårdagens väder. Väldigt blåsigt och regningt var det allt, men det verkar som om Tokyo klarade biffen. Efter regn kommer solsken säger man ju, vilket stämde bra när jag åkte till skolan på morgonen med en stekande sol skinandes på den blåa himlen. Efter några längders simning innan lunch så gick vi till Tannya – ett ramenställe. Här hade de en rätt som heter tantanmen (坦々麺), en slags kryddigare ramen med köttfärs i. Mycket gott! Skyn var himmelsk med en framträdande smak av sesamfrö. Efter skolan åkte jag iväg för att hämta mitt ”Alien registration card”, eller gaikokujin touroku shoumeishou (外国人登録証明書). Detta är ett slags ID-kort som man behöver ha för att få stanna i Japan mer än 90 dagar.
Efter att ha kommit hem gick jag och betalade hyran. I Japan betalar man räkningar i en konbini. Väldigt smidigt. Man går till valfri konbini och räcker över räkningspapperet till killen i kassan. Efter att ha betalat så river killen papperet till olika delar och stämplar det. En del till företaget som man betalar till, en del som kopia till konbinin, och en del som kvitto på betalning till dig. Sedan är det klart. Inga OCR-koder här inte.
Efter att ha säkrat en månads ytterligare boende tänkte jag att det vore dags att kika lite på japansk TV. Vi har ändå en platt-TV stående i vår lounge här, så varför inte nyttja den. Linus hängde på och vi träffade även en kille från Vietnam som också studerade IT på Tokyo Tech. Japansk TV var som jag anade något annorlunda från den svenska motsvarigheten. Här verkar de fokusera mycket på diverse sätt att utmana folk och lättsamt förnedra dem om de misslyckas med en uppgift. Jag hittade dock aldrig en renodlat japansk gameshow, som ska ta just förnedrandet till det mer extrema, men ikväll sändes ett program där japanska tjejer först fick höra en artist sjunga en låt. Dock var ett par ord i låten censurerade. Tjejernas uppgift var alltså att sjunga samma låt och gissa de borttagna orden. Sjöng en tjej fel ord så öppnades en lucka i golvet under fötterna och hon ramlade ner. Klassisk humor? 
Efter en stunds zappande så gick jag bort till grannbyggnaden för att kolla om det gick att spela på pianot som jag hade skymtat i en sal under den dag vi hade orientationen här på Komaba House. En gammal japansk man iklädd något som såg ut som en äldre svensk polisuniform tog emot mig och lyckades informera mig om att jag endast behövde skriva upp mitt rumsnummer i en lista. Sedan var det fritt fram att spela på pianot. Känns bra att det finns ett så pass nära. Kommer nog inte att glömma av de låtar jag lärt mig sedan förra året i alla fall.
