Igår blev det lite promenerande runt Komaba för att få ett lite bättre grepp på hur området kring mitt nya hem ser ut. Det visade sig att det finns en park precis jämte mitt hus, rakt på andra sidan järnvägen. Efter en längre promenad var det gott med en portion ramen.

Idag blev det simmande av några längder i skolan, följt av chuukadon (中華丼) – gott gott.
Regnigt väder idag. Det börjar kännas lite som Borås/Göteborg igen. Regnet har tills nu varit frånvarande i ett par veckor.
Efter en dag i labbet med lite undersökande av vilka valbara kurser som passar bäst blev det nästa tåg hem igen. Men inte hela vägen. Först ett stopp på en arkadhall för att testa på lite japanska arkadspel. Hittade Pop’n Music och Beatmania II DX! Det börjar kännas som Japan verkligen börjar spegla den bild jag hade av landet innan. Roliga spel – arimasu yo!

Igår så gick jag med Linus bort till Yoyogi Park. Den ligger ganska så nära, ca en 25 minuters promenad ifrån Komaba. Jag trodde att jag hade varit i Yogogi park den dagen då jag gick till Meiji Shrine, men det visade sig att Meiji Shrine är just Meiji Shrine och den närliggande Yoyogi Park just är en väldigt vacker park. Med ett utbud av stora gräsmattor, promenadstråk och folk som spelar musik, motionerar, äter och sover ger Yoyogi Park ett väldigt trivsamt intryck. Väldigt kul att bara vandra omkring i denna stora park och kolla på folk. Men när vi var i parken så hörde vi också rockmusik spelas på ett avstånd. Vi gick mot ljudet och plötsligt så visar det sig att vi har kommit till något som vi såg kallades Vietnam Festival och Tibet Festival. En stort folkhav och många små tält där man kunde köpa öl, kläder och mat från alla möjliga länder. Det fanns till och med tält med en bank och ett tält där man kunde få hjälp om man hade problem med sitt visum. Spännande ställe. Mitt i bland alla folk så dansade en grupp personer tågande runt med en nepalesisk flagga och spelade musik och sjöng samtidigt som en deltagare i mitten bar några slags traditionella kläder och en slags gudaliknade mask. Det verkade som att denna festival inkluderande firande av en hel del drös av olika länder.

I lördags var jag med ett gäng från labbet på Tokyo Game Show, ett stort tv-spelskonvent. Dagen började med att ta sig till Makuhari Messe, konventlokalen. Makuhari ligger lite utanför centrala Tokyo så resan dit involverade flera tågbyten och en total restid på runt ett timma. Man började inse att detta var en stor händelse då man redan vid avstigningen från tåget fick köa för att komma ut ur stationen. Sedan följde man det långa led av spelintresserade personer bort till mässlokalen, där man fick ställa sig i kön för att komma in på Tokyo Game Show. Det var ett konstigt väder eftersom det gick från strålande sol till störtregn i ett par minuter, följt av mera stekande het sol. Eftersom man fick köa i ca en timma för att komma in så var det passande att paraplyt även kunde användas som solparasoll. Inget solsting här inte.

Väl inne i konventlokalen möttes man av mycket folk, spelbolagsloggor och stora tv-skärmar där de visade upp nya spel. Till en början så kunde vi faktiskt testa på att spela några spel, Soul Calibur V, till exempel. Men efter ett tag så började det bli så mycket folk att man knappt kunde röra sig framåt i lokalen. Ville man framåt så gick det i ett långsamt tempo i folkhavet. Men det fanns mycket kul att se. Det fanns en biograf där de visade trailers till kommande spel. Cosplayers fanns på plats och gestaltade olika spelkaraktärer. Studenter från olika universitet visade upp konceptspel. Ett kul besök helt enkelt för den spelintresserade.

Idag hade labbet en reserverad tid till en tennisbana utomhus ett stenkast bort. Några av japanerna i labbet bjöd med mig att spela och jag tänkte att det kunde vara en kul grej att göra. Det visade sig att även min professor skulle med och spela. När vi kom fram till tennisplanen så träffade vi ytterligare en professor som nu tydligen har gått i pension, men trots detta väldigt tennisintresserad. En verkligen ”atsui” dag var det. Med en sådan värme blev man svettig även fast man satt och pausade från tennisspelandet en stund.

Efter tennismatchen gick jag med de japanska studenterna för att äta i skolans cafeteria. Idag kände jag att det var dags att testa på den legendariska rätten natto. Rykterna kring denna rätt var att den stinker fruktansvärt och har en väldigt klibbig konsistens. Jag kan säga att det var nog endast det senare som stämde. Lukten var inte så himla farlig, det hela luktade bara lite unket enligt min mening. Smaken var en ganska så typisk bönsmak. Konsistensen var dock himla jobbig. Det var som att ha ett extremt klibbigt spindelnät fastsurrat kring ätpinnarna. När man sedan använde pinnarna för att ta upp annan sorts mat så fanns självklart den klibbiga natton kvar på ätpinnarna, vilket resulterade i att klibbiga tunna trådar fastnade i varje bit mat man tog. Jag kan tänka mig att natto är något som man kan lära sig tycka om. Och då menar jag inte smaken eller lukten. Det man måste vänja sig vid är konsistensen. Att även lära sig hantera ett stilfullt sätt att äta med denna klibbighet över sig är nog önskvärt. Det kändes som om hanteringen av servetten gick varm då man hela tiden var tvungen att torka bort de klibbiga trådar som gick som en hängbro mellan ens mun och maten.

Senare på kvällen deltog jag och Linus i en japanskakurs som de har en gång i månaden här på boendet. Det var intressant att få ett tillfälle att försöka prata lite enkel japanska och att samtidigt lära sig lite om Japan och dess historia. Det blir nog ett besök till den kursen igen om en månad.

Idag var det jordbävning, den första i min repertoar. Jag satt och kodade lite lugnt i labbet när jag plötsligt märkte att mina datorskärmar smått började vaja fram och tillbaka. Jag kollar runt och ser att folk i labbet tittar upp från datorerna. Några kollar ut genom fönstret. En lampa i taket pendlar lite försiktigt. ”Earthquake?”, frågar jag en japan bredvid mig. ”Yes, earthquake.”, svarar han smått leende. Detta var inte en så stor jordbävning, men tillräckligt stor för att märkas av. Under de ca 30 sekunderna som den varade så kändes det som att labbsalen hade förflyttats ut på en båt i oroligt väder. Det kändes lite som att hela rummet gungade smått. Känslan var lite som att bli lätt åksjuk. Denna jordbävningen utbröt till havs med magnituden 6.2 på Richter-skalan. Runt Meguro-ku i Tokyo var magnituden mycket lägre. Enligt den japanska JMA-skalan, som går från 0-7 (7 är starkast), så var denna jordbävning någonstans mellan 2 och 3 vid skolan. 2 på skalan beskrivs som ”Felt by most people indoors. Some people awake. Hanging objects such as lamps swing slightly.” Känns som det stämmer bra överrens med händelsen.

För övrigt blev det en tur till skolans pool idag för att simma några längder. Är nog bra att några av killarna i labbet drar med en så att man får lite motion.

På kvällen blev det en sväng till den s.k. Lucy’s Curry House för att testa på att äta maträtten Hayashi Rice. Tydligen är detta vad japanerna kallar för en maträtt i västerländsk stil. Personligen så tycker jag den är väldigt lik curry, endast med lite annorlunda kryddning. Möjligen är det just kryddningen som anses vara typisk västerländsk. Nåja, gott detta med, även om den mycket liknande rätten japansk curry nog vinner i denna smakernas kamp.

En ny vecka i Tokyo, och hett är det fortfarande. Jag har fått lära mig att ordet ”atatakai” (暖かい)　inte bör användas när man pratar om detta väder, eftersom det ordet endast betyder varmt. Mer passande är det att använda ”atsui” (暑い), eftersom vädret är riktigt hett.

Dagens mat? Katsukaree (カツカレー), en japansk curry med friterat kött. おいしい! (oishii, gott!).

Forskningen går sakta men säkert framåt, har nu lyckats få igång användningen av API:t för ansiktsigenkänning och fixat ett litet testprogram i Python som känner igen ansikten i videor.

Till kvällen blev det en slags ”beef bowl” till kvällsmat. 牛まし (gyuumeshi), stod det på menyn, som ordagrant betyder ko-måltid. Rätt så god maträtt med en skål med ris toppat med kött, samt en skål med sallad och en med en slags misosoppa. Till detta ett rått ägg.

Igår så blev det ett besök till Tokyo Imperial Palace. Visserligen fick man inte gå in i palatset, men parken runt det hela var väldigt fint. Runt klockan 11 åkte jag och Linus iväg mot Tokyo Station, som ligger nära palatset. Hela slottsområdet består av en stor park, med skulpturer, fontäner och vallgravar. Trots att det var en otroligt varm dag så fanns det väldigt många som joggade i denna park, och även en hel drös personer som bara låg och vilade i skuggan av ett träd. Det inre palatsområdet ligger innesluten av ytterligare en vallgrav och är endast öppen för allmänheten två dagar om året (23 dec och 2 januari). Men när vi gick runt i området så såg vi att folk faktiskt på ett ställe gick in till vad som såg ut att vara det inre slottsområdet. Vi testade att gå in och det visade sig att vi hade kommit till Imperial Palace East Gardens, som är en stor trädgård och park med mycket växtlighet. Vackert ställe.

Efter att ha gått runt hela slottsområdet så bestämde vi oss för att hitta ett ställe att äta lunch på. Vi såg efter ett tag en restaurang som hade samples utanför. Många restauranger visar upp sin meny genom att utanför restaurangen ha uppstoppade(?) versioner av sina maträtter. Detta tycker jag är väldigt tacksamt då den vanliga menyn annars bara har rätternas namn skriva i kanji. Bland restaurangens samples såg vi en slags ramenliknande rätt som såg god ut. För att kunna beställa denna så noterade vi att rättens namn slutade med そば　(soba, nudlar) och att den andra kanjin var kanjin för söder (南). När vi gick in i restaurangen så fick vi en meny och försökte leta upp den rätt i sett utanför i menyn. Problemet här var dock att kanjin för söder inte gick att hitta någonstans. Lyckligtvis så kunde en av servitriserna engelska, så vi kunde förklara att vi letade efter maträtten vi sett utanför som hade kanjin för söder i sig och som även var röd i färgen. Hon kom fram till att det var en slags stark ramen vi menade, så vi beställde denna. Men personalen fick sig ett gott skratt när de hörde vår beskrivning av den rätt vi letat efter. Nåja, maten var god och stark. Mätta och belåtna åkte vi hemåt igen.

Senare på kvällen så träffade vi en kille från mitt labb plus några andra för att gå ut och äta på en izakaya. På denna izakaya kostade allting på menyn 270 Yen, vilket gjorde det grymt roligt att testa på olika små rätter. Beställningarna gjorde man förresten via en iPad-liknande touchscreenskärm. Bara att klicka på det man ville beställa och så kom det snart en servitör med maten och drycken. Fantastiskt kul koncept detta. Stället hette ”kin no kura” (金の蔵). Efter det så gick sällskapet till en skybar med fin utsikt över Shibuya. Natten avslutades med att gå till nattklubben Womb. Grymt kul kväll!

Oooooch… här är äntligen dagens avsnitt av ‘Vad för japansk mat åt jag idag?™’. Jag vet att ni har väntat ivrigt. Idag blev det misokatsudon (味噌カツ丼), som är en skål med ris, toppad med en friterad kotlett och miso samt andra kryddor. Tyckte maträtten hade en lite bitter bismak, finns nog möjligen godare saker att äta enligt min mening. Lite kuriosa kring denna maträtt är att japanska studenter ofta äter denna maträtt kvällen innan en viktig tenta eller ett inträdesprov. Varför? ”katsu” betyder på japanska förutom ”kotlett” även ”att segra”. Matmenyn i skolans cafeteria består av åtminstone 15 rätter, så än så länge har jag ett antal nya rätter kvar att prova. Gotta catch ‘em all… eller taste…

Min tågresa till skolan varje dag tar ca 30 minuter och består av två tågbyten. Det första tåget är ett lokaltåg in till Shibuya. Eftersom större delen av Tokyos invånare bor i utkanten av staden och varje vardag ska ta sig in till de centrala delarna för att arbeta så är tåget in till Shibuya alltid fullpackat på morgonen. Man blir verkligen packade som sardiner i en sardinburk. Lyckligtvis tar denna resa bara ett par minuter. Sedan så flyter man med folkhavet genom betalgrindarna och vidare till nästa byte av tåg. Detta tåget går dock i riktningen bort från centrum, så denna resa bjuder på ett mycket generösare utrymme. Har man tur så kan man till och med hitta en sittplats att slå sig ner på. Detta tåg från Shibuya tar ca 20 minuter innan det är dags för ett snabbt sista byte och sedan är man framme i Ookayama. På detta tåget så har jag anammat en av de två vanor som verkar vara japaners favoritsysslor under tågresor: att sova och att pilla med mobilen. Själv så pysslar jag med det senare. Tågresan är ett utmärkt tillfälle att använda Ankidroid för att öva in lite nya kanji. Detta kommer nog att ge resultat hoppas jag. Åtminstone så märker jag att jag känner igen någon ny kanji varje dag. Vilket är ett steg på vägen, med tanke på att medeljapanen förväntas kunna ca 2500 olika kanji. Å andra sidan spenderar japanerna hela sin grundskoleutbildning på att bland annat lära sig dessa, så någon ny kanji om dagen kanske inte är en så pjåkig takt ändå.