Idag fortsattes arbetet med att lära mig OpenCV. Lunch blev det i skolans cafeteria, som hade ett rätt bra utbud av olika sorters japansk mat. För mig blev det rätten chuukadon. Spännande att hela tiden testa på nya rätter tycker jag. De andra i mitt labb verkar dock tycka att allt smakar lite likadant. Men de har ju å andra sidan varit här ett par år redan. Jag fick även smaka på en omiyage (en ätbar present från en annan stad) från Kamakura. Kakan kallades hatosaburee (鳩サブレー) och påminde lite om en sötare pepparkaka i form av en duva.

Efter dagens studerande i labbet så åkte jag iväg till stadsdelen Ginza, mest för att ha sett den. I Ginza finns det ett överflöd av lyxiga butiker och alla de där klassiska svindyra märkena Louis Vuitton, Prada, Gucci, etc. Ganska så fint ställe att vandra omkring lite på ändå, mycket ljus och människor. Kändes lite som Shibuya. Dock lyckades jag inte hitta en enda konbini under tiden som jag spatserade runt i Ginza. Möjligen fick de ge vika för juvelerarbutikerna. Det var även en lite lustig känsla att stiga av tunnelbanan i Ginza, för nästan direkt så kom man in i ett stort skönhetsvaruhus där diverse dyra kvinnliga accesoarer såldes. För att komma upp på marknivå så fick man helt enkelt passera förbi alla dessa uppklädda japanska butiksbiträden.

Idag så var det dags att träffa min professor för första gången. Vi träffades klockan 11 på labbet, där lite allmän info om hur året i Japan ska bli gicks igenom. Det verkar som om jag under detta år ska forska om ämnet Natural Facial Expression Recognition, vilket verkar innebära att givet en person på film eller på en bild kunna avgöra om denna person är glad, ledsen, överraskad, etc. Tycker personligen att det låter väldigt intressant! Dock kan jag ingenting om detta ännu, så till en början kommer forskningen helt enkelt handla om att jag ska läsa mig in på detta ämnet samt lära mig att använda de mjukvarubibliotek som labbet använder inom forskningsområdet. Jag är glad att jag slipper återuppfinna hjulet iallafall. Utöver forskandet så ska jag läsa lite IT-relaterade kurser och även japanska språkkurser.

I labbet har jag en egen stationär dator som kör Ubuntu. Eftersom den var helt omblåst så fick jag börja med att göra den lite mer personlig; installera gvim, eclipse, java och allt annat smått och gått som kan tänkas vara bra att ha. Vid lunchtid så gick vi iväg (ett gäng utländska studenter) för att äta på någon slags fiskrestaurang som folk hade sagt skulle vara bra. Tydligen så verkar det vara lite uppdelat på lunchen mellan utländska och inhemska studenter i labbet på lunchen. Kan det möjligtvis vara för att japanerna inte är så förtjusta i att prata engelska på lunchen? Vem vet. Nåja, någon gång ska jag väl lyckas luncha med japanerna också. Det här var ju bara första dagen. Vi gick hursomhelst till en restaurang strax utanför O-okayama campus. Jag tog tillsammans med några andra buriteriyaki (ぶり照り焼き), vilket är fisk i teriyakisås, serverat tillsammans med ris och japanska rädisor (daikon) m.m. Buri är en japansk fisk som var väldigt god. Den används även ofta i sushi verkar det som. Denna restaurangen var även väldigt klassiskt japansk, visade det sig. När man kommit innanför dörren och beställt så tog man av sig skorna, lade dem i en skohylla och gick sedan till övervåningen, där det fanns tatamimattor och låga bord (chabudai). Vid bordet sitter man alltså på tatamimattan i skräddarställning. Intressant att uppleva ett annorlunda sätt att sitta till bords, men efter måltiden så märkte jag av en viss kramp i benen. Detta kräver nog en viss tillvänjning.

Resterande dagen i labbet spenderades med att kompilera biblioteket OpenCV, vilket visade sig vara lite krångligt, eftersom det paket som fanns i APT hade någon bugg med bindningarna till Python. Så det blev att kompilera hela rasket manuellt, vilket alltid kräver ett visst letande efter dependencies och att se till att rätt saker hamnar i pathen. Slutligen så fick jag det hela att fungera och lyckades köra lite exempelkod. Jag kände mig nöjd för dagen. Kul att få pilla lite med terminaler och kod, detta labbet passar nog mig utmärkt. Jag gick hem vid klockan sex denna dag, men det fanns en drös studenter kvar i labbet. Framförallt doktorandstudenterna verkar ha lite press på sig att prestera med sin forskning och sitter då ibland kvar sent på kvällen.

Väl hemma igen så råkade jag hitta currybröd i en konbini och bestämde mig för att testa detta. Mycket gott – påminner väldigt mycket om en finsk köttpirog (lihapiirakka) fast med currysåsfyllning inuti.

Idag så bestämde jag mig för att göra lite sightseeing och försöka få ett grepp på hur stort Tokyo egentligen är. Vid lunchtid så åkte jag således iväg med tunnelbanan mot Akabanebashi station, som ligger vid Tokyo Tower. Detta torn är Tokyos egna version av Eiffeltornet. Väldigt likt är det, Tokyo Tower är dock målad i orange och vitt samt att den är 8,6 meter högre. Tornet har två observationsdäck. Main Observatory på 150 meters höjd och Special Observatory på 250 meters höjd. Tornet erbjuder en 360 graders vy av staden och det är ganska så speciellt att se alla hus försvinna bort i horisonten. Dock var det lite molnigt så man kunde inte se Mt. Fuji helt. Men lite av konturerna gick att skymta. Det kändes som om Tokyo täcker en något markant yta. Main observatory räckte egentligen gott och väl för att få en överblick av Tokyo. Där fanns informationsskärmar med info om namn på byggnader och kända platser. Special Observatory gav endast en lite bättre vy av staden, men en avgörande skillnad var det inte. Till en början av det ganska så lite folk tornet, men efter ett tag kom det skolklasser och pensionärsgrupper dit. Samt utländska turister också, som jag.

På väg hem i tunnelbanan så såg jag att jag kunde byta linje vid Omotesando och åka till Harajuku, vid Yoyogi park. Yotogi park är en av Tokyos största parker så jag tänkte att det kunde vara kul att ha sett lite av den också. Dock så har alla de parker jag sett hittils i Tokyo inte direkt sett ut som de parker som finns hemma i Sverige. När jag tänkte på en park i Sverige så tänker jag på stora gräsmattor och öppna ytor. I Tokyo verkar parker inbegripa grusvägar och stora träd och mycket växtlighet. Det känns inte riktigt som om man får in något ljus parkerna eftersom träden har växt sig så stora ovanför. I just Yoyogi park finns också Meiji Shrine, ett Shintotempel dedikerat till den före detta kejsaren Meiji. Jag gillar dessa tempel, väldigt vackra är dem. Och portarna som finns utanför ingångarna är alltid gigantiska.

Idag blev det en bento till frukost. En bento är helt enkelt en färdig typisk japansk måltid bestående av lite olika saker. Den jag valde hade bland annat nudlar, något friterat kött och ingefära. Det fina med att köpa bentos i konbinis är att, 1, konbinis är öppna 24/7, och 2, personalen i konbinin värmer mer än gärna upp maten åt dig i mikrovågsugn under tiden du betalar i kassan. Så varm japansk mat, när som helst du vill ha det på dygnet. Jag måste erkänna att jag inte har rört mig mycket i det allmäna köket här på Komaba International House. Just nu känns det som andra saker har högre prioritet än att lära sig laga mat.

Saker som att betala för försäkringar till exempel. Just det gjorde jag idag. Tokyo Tech krävde visst att man ska teckna två andra försäkringar utöver den nationella japanska sjukförsäkringen. Så det var bara att betala. Eller ja, visserligen var det bara att betala en summa som stod på ett inbetalningskort fullt med kanji, men hur man skulle betala detta var en annan fråga jag behövde få svar på. Så jag gick till skolans International Student Exchange Division och bad dem förklara hur man egentligen skulle få denna försäkringsavgift betald. Det visade sig att man skulle fylla i lite uppgifter som adress, namn och underskrift. Tur var väl det att de på skolan hjälpte mig att snabbt fylla i denna lilla blankett, eftersom när jag väl gick till postkontoret där man skulle betala denna räkning så var det inte mycket jag förstod. Inne i postkontoret står en massa japanska tanter på kö. Jag ser turnummer ovanför diskarna, men hittar inga nummerlappar. Efter att ha förbryllat tittat runt i postkontoret så vinkar en av personalen fram mig till sin disk. Inte mycket till givande konversation blev det eftersom jag inte förstod ett ord av vad hon sa på japanska. Jag bad henne bara att vänta lite och visade inbetalningslappen. Jag skickades vidare till en annan disk och blev strax ombedd att betala summan som stod på papperet. Något som underlättar förståelsen för när man ska betala är att kassörskan alltid ställer fram ett liten rektangulärt fat som man ska lägga pengarna på. Så när fatet åker fram, åker samtidigt min plånbok fram. Det känns som att det i sådana här situationer vore extremt lätt att lura mig, men jag fick i alla fall något slags kvitto på betalningen, så jag kan antagligen pusta ut. Men jag borde nog plugga lite mer japanska med detsamma. Det kan verkligen inte skada i detta landet.

När jag var i skolan tidigare så fick jag veta att jag får runt en 50% studentrabatt på pendlingskortet till tåget mellan skolan och Komaba. Lät väldigt bra det, runt en 4500 Yen kostade det. Jag fick något slags intyg som jag skulle visa upp på stationen. Dock skulle detta betalas kontant så jag fick gå runt lite för att leta upp närmaste Seven Eleven för att ta ut pengar. Seven Eleven är den hittils enda konbinin jag hittat vars bankomat tar ett internationellt VISA-kort. På Family Mart (eller Famima, som det kallas i japansk folkmun) tar bankomaten endast japanska bankkort samt kort från Citibank.
Personalen på tågstationen pratade förstås ingen engelska, men det räckte tydligen att visa intyget. Efter att med lite viftande fått veta att jag skulle fylla i mitt namn och stationsnamnen på pendlingsrutten på en liten lapp så signalerade personalen att jag skulle gå bort från informationsdisken där jag befann mig, och runt hörnet till en plats där några betalautomater för PASMO fanns. När jag kom fram så öppnades en liten lucka jämte en automat och en japansk kille stack ut huvudet och började navigera sig fram bland den olika menyerna i automaten, där jag ett par gånger blev ombedd att fylla i namn, telefonnummer och födelsedatum. Sedan betalning i automaten där man matade in sedlarna, följt av att japanen tog mitt pendelkort in till sig på andra sidan luckan och gjorde något med det, vem vet vad. Någon minut senare så gav han mig åter kortet och log och signalerade att allt var klart. Han försvann in i luckan igen och jag hade helt plötsligt ett pendelkort. Plugga-mer-japanska-varsel-nummer-två.

Efter att ha fått dessa två punkter avbockade från dagens todo-lista så gick jag runt en sväng för att kolla på området runt omkring skolan. Jag hade sett på en karta vid stationen att det fanns en sjö i närheten, så jag begav mig mot denna. Runt denna fanns det lite tempel, broar och väldigt stora fiskar i vattnet. Även sköldpaddor simmade omkring i vattnet. Inte en helt vanlig syn det.

Efter att ha gått runt sjön och kommit tillbaka till stationen så råkade jag av en slump se Linus på stationen. Vi bestämde oss för att åka en sväng till Akihabara för att kanske köpa något. Hittade ett par figuriner. Bland annat en liten Konata från Lucky Star. Är man i Japan så är man. Klart att man måste ha lite animerelaterat merchandise i lägenheten.

Idag så tog jag tag i att köpa en ny glödlampa eftersom den i badrummet gick sönder igår. En bra ursäkt för att lära sig att glödlampa heter denkyuu (電球) på japanska (som ordagrant faktiskt betyder ”elektrisk boll”).

Sedan så stack jag och Linus iväg till Lawson 100 (en affär där allting kostar 100 Yen (105 med skatt)). Det var en massa saker som behövde köpas till lägenheten. Diskborste, diskmedel, en kopp, en skål, isbitform, ätpinnar, m.m. För sådana inköp duger en butik som denna utmärkt.

Efter inhandlandet prövade vi att promenera från Komaba International House till Shibuya. Vår byggnad ligger endast en 20 minuters promenad från denna folktäta plats, visade det sig. Alltid bra att kunna promenadvägen hem när tågen slutar gå vid midnatt.

Igår så fick jag hjälp av en kille (Andy) på labbet med att skaffa en japansk mobiltelefon. Det var verkligen tur att han hjälpte till och tolkade eftersom de inte kunde mycket engelska i Softbank-butiken (operatören). Medans vi väntade på att mobilnumret skulle bli registrerat så åt vi japansk curry (カレー, kare) till lunch. Starkt och gott. Rätten består av ris, en stark currysås samt valfritt friterat kött. Lagom till att vi ätit upp så var mobilen färdigregistrerad. Känns bra att kunna ha en fungerande mobil nu. Sedan så åkte vi tillsammans med några av Andys kompisar till Hondas kontor för att kolla på deras presentation av den mänskliga roboten ASIMO. Den kan gå, springa, bära saker, se, höra, m.m. Verkligen imponerande uppvisning.

Efter detta åkte vi bort till Shibuya, till det enorma övergångsstället Hachiko crossing. Tusentals personer passerar över den varje gång det blir grönt ljus. Det var verkligen ingen överdrift. Otroligt mycket folk var det runt hela Shibuya. Vi besökte en spelhall för att spela lite japanska arkadspel. Sedan gick vi bort till ett litet ställe som serverade gyoza. Det var verkligen ett ställe som bara vissa kände till verkade det som. Inget som man bara råkar se från den stora gatan. Gyoza var otroligt gott det också (jag blir imponerad av japansk mat varje dag verkar det som ) och billigt, endast 470 Yen.

Kan inte säga att jag riktigt vant mig vid ljudet av tåget som går utanför lägenheten var 5:e minut. Tågen i Tokyo slutar dock gå vid 24:00 och startar igen 5:00. Så man kan nog säga att tåget väckte mig klockan fem denna morgon. Ett par timmar försökte jag nog somna om, men sedan tänkte jag att det vore lika bra att äta frukost. Frukost som inte fanns i kylskåpet. Så det blev att traska iväg ner till godtycklig konbini för att köpa något ätbart. Problemet med att inte kunna så många kanji än är att det är lite svårt att luska fram vad en viss produkt i affären egentligen är. Som tur är så skrivs vissa produkter i katakana och då med ett engelskliknande namn. T.ex. så stod オレンジジュウス　på ett paket som såg ut som juice. Detta utläses ”orenji juusu”, vilket låter som ”orange juice”. Visserligen kunde nog apelsinbilderna på paketet snabbt avslöja vad det var för produkt, men i andra fall så hjälper katakanan en otroligt mycket. Aldrig hade jag trott att handla mat kunde bli ett så stort äventyr.

När klockan närmade sig tolv så åkte jag med Linus till Tokyo Techs campus i Ookayama. Resan tar ca 30 minuter med tåg och två byten. Idag var det alltså dags för orientation på skolan, dvs. att sitta i en timme och fylla i en massa papper om försäkringar, registreringar och öppnande av ett japanskt bankkonto. Tokyo Tech har ett väldigt fint campus med en allé av japanska körsbärsträd (sakura) på väg fram till skolans huvudbyggnad. En japansk student som visade oss vägen till rummet för orientationen sade att på våren, när sakuran blommar, så sitter folk under körsbärsträden och äter, dricker och beundrar att allt är starkt rosa. Det blir intressant uppleva detta i april.

När orientationen var slut så gick för att för första gången träffa medlemmarna av mitt labb. Jag hade tidigare blivit ombedd att komma förbi idag, och nu var det alltså dags. Upp med hissen till sjätte våningen. Slå in numret på porttelefonen. Vänta. En japansk röst. Jag hann bara säga ”Hello, my name is Tommi…”. ”Please wait!” hörs det från andra sidan och strax ser jag min professors sekreterare och min mentor (en femteårsstudent) öppna dörren och genast välkomna mig på lite smått knagglig med ändå trevlig och bra engelska. Min mentor leder mig in i labbet där jag får presentera mig och hälsa på de andra studenterna i labbet. Det är en blanding av bland annat japaner, indonesier och en kines. Alla medlemmarna verkade inte vara där men jag träffade ändå en stor del av dem. Efter att ha fixat mailkonton, fått en egen dator i labbet och lite annat så bjöd några av dem med mig att spela pingis. Vi gick ut en bit från Ookayama campus där det fanns en idrottshall. Det var riktigt kul att spela med dem, och så lärde man sig lite fler japanska uttryck på köpet. Det verkar vara ett väldigt bra labb jag har hamnat i. Trevliga och roliga personer, vad mer kan man begära?

Igår så var det dags att flytta in. Dagen började med att vi skulle äta lite frukost. Vi tänkte att vi idag skulle ta reda på vad japaner brukar äta till frukost så vi frågade i receptionen på hostellet. Killen där sade att vi skulle fråga efter ”Teishoku” på ett ställe som hette Yoshinoya, som han markerade på en karta. Vi gick dit och frågade ”Teishoku wa arimasuka?” (har ni teishoku?). Mannen i restaurangen tog fram en meny och visade att allt på menyn var teishoku. Vi pekade på en rätt mest för att vi inte riktigt visste vad allt var, men då påpekade mannen att den rätt vi valt innehöll natto (http://sv.wikipedia.org/wiki/Natto). ”Daijoubu desuka? Kusai desu.” sade han och höll sig för näsan för att visa att det stinker. Han frågade alltså om vi trodde att vi skulle klara av att äta natto för att det har en väldigt stinkade lukt. Bemötta av denna förklaringen så tänkte vi att vi nog skulle ta något annat istället och valde en rätt utan natto i. Man fick rätt mycket frukost för ca 400 Yen. Ris, fisk, kött, soppa, nori och någon slags ingefära. En väldigt god frukost var det, och mättande. Den stod man sig på nästan hela dagen.

Efter frukosten checkade vi ut ur hostellet och begav oss med all packning mot Asakusa station för att ta tunnelbanan till Shibuya för att sedan byta tåg till Komabatodaimae, där våra lägenheter ligger. Problemet med att dra och bära på ca 34 kg packning till och från tågstationer är att de oftast inte ligger på marknivå. Så vi tvingades kånka alla väskor upp och ner för ett otal trappor. Helt slut kom vi till slut fram till Komaba International House. I receptionen blev vi mötta av en glad japansk kvinna som kunde ganska så bra engelska. Hon förklarade lite om hur man betalade elförbrukningen i förskott och gav oss nycklarna till lägenheterna. Jag och Linus fick varsitt rum i samma hus. Vi skiljdes åt ett par timmar för att installera oss i våra nya hem.

Lägenheten är ganska så liten, runt 15 kvadrat inkluderat badrum med ett väldigt litet badkar (ca 1.5 meter långt). Det finns ett kylskåp med ett litet frysfack. Skrivbord, säng, diverse hyllor och lådor. Samt en väl fungerande AC. Tack för den! Den är väl behövd när det är 30 grader ute. Bilder kan komma lite senare när jag hunnit packa upp allt.

Efter att ha varvat ner lite i lägenheten så var det samling med lite mer info ute i en större hall. De nya studenterna på boendet denna dagen var jag och Linus från Sverige, samt sex stycken skottar. När infon var färdig och några papper ifyllda så åkte jag och Linus iväg till Meguro City Office Complex, där vi skulle fixa vår Alien Registration, som behövs för att få bo i Japan längre än 90 dagar. Eftersom vi stannar i ett helt år måste vi enligt japansk lag gå med i det japanska sjukförsäkringssystemet, så detta fixade vi även på samma ställe. Det visade sig att folk inte kunde så bra engelska på Meguro City Office Complex, eftersom vi helt plöstligt hade fått en personlig tolk som följde med oss runt till de olika diskarna för att fylla i olika papper. Med en tolk blev hela processen väldigt smidig och efter en timme hade vi ordnat allt som behövde fixas.

Efter att ha fixat en hel del saker denna dag så var det skönt att faktiskt kunna befinna sig i sitt nya hem för detta året.

Finns lite bilder nu förresten. Tror det blev något fel med dem i det förra inlägget.

Sov en förvånansvärt god natt och vaknade utvilad kl halv åtta. Lyckades jag besegra jetlagget? Vi får se. Det blev först frukost på hostellet med lite västerländska saker som bröd, smör och sylt samt kaffe. Men även en japansk soppa som var riktigt god, glömde dock av namnet, tyvärr. Det var en japan som jobbade nattskiftet på hostellet som hade lagat den visade det sig. Sakura Hostel är ett riktigt nice ställe där många människor från hela världen bor. Enligt hostellets topplista över besökare per land förra månaden så leder USA, följt av Frankrike och Storbritannien. Sverige finns inte med på topplistan, men Danmark ligger på en sjätte plats.

Sedan gav vi oss iväg till närmaste tunnelbanestation och köpte oss varsitt PASMO-kort för att kunna betala för tågbiljetterna enkelt. Vi försökte först köpa biljetterna i automaterna som fanns inne i stationen, men det verkade som om vi behövde ange ett telefonnummer för att kunna köpa ett kort genom detta. Eftersom vi inte hade något japansk telefonnummer än så frågade en japan i en informationsdisk. Det visade sig att han knappt kunde någon engelska alls, men med lite teckenspråk och knagglig japanska så lyckades vi ändå få varsitt PASMO-kort och vi åkte iväg till Akihabara. Akihabara är en stadsdel i Tokyo som präglas av ett stort utbud av datorer, kameror, och egentligen all möjlig elektronik samt anime och manga. För oss, två datorintresserade studenter med en fallenhet för manga och anmime, var detta ställe närmast ett himmelrike. Efter att ha gått ut ur Akihabara station så såg vi nästan direkt en butik som heter Yodobashi Camera. Jag hade hört talas om detta ställe innan jag åkte, att det skulle vara ett bra ställe att köpa en billig kamera. Vi bestämde oss för att gå in och titta. Det visade sig att detta var en nio våningar hög butik med allt möjligt man kan tänka sig inom teknik. Datorer, mobiltelefoner, kameror, tvättmaskiner, tv-apparater, datorspel, film, musik och även böcker och manga. Nästan helt i extas gick vi runt där inne på varje våning och helt plötsligt hade det gått två och en halv timme. Vilket underbart ställe, hit blir det flera besök.

Efter att ha fått en överdos av teknik så gick vi ut på gatan igen och såg ett litet gatustånd som såg att sälja onigiri (en slags japansk risboll med fyllning i som ligger i ett blad av sjögräs). Väldigt gott och salt, min var fylld med lax. Lite mättare så fortsatte vi vår vandring. Vi såg en karta på en skylt och gick dit för att ta en titt. Här märkte vi något som återkom under hela vår vandring denna dag. Vi hade tidigare nere i tunnelbanan tittat på en karta över Akihabara för att kolla åt vilket håll vi skulle gå. Den här gatan på gatan var dock inte orienterad på samma sätt. Det vill säga, uppåt var inte lika med norr. Något förvirrade över vart vi var så såg vi dock en flod på kartan som vi kände igen från kartan i tunnelbanan. Så istället för att orientera oss efter norr så hade vi denna flod som riktmärke när vi skulle ta reda på åt vilket håll vi skulle. Det visade sig att alla kartor vi stannade och tittade på under hela dagen var orienterade precis åt det håll som kartskaparen hade tyckt var bäst. Vilket verkade vara vilket håll som helst. Vi insåg ganska snart att man bör komma ihåg något speciellt riktmärke på kartan, som ett tempel t.ex., så att man kan förstå åt vilket håll kartan pekar nästa gång man ser en.

Nåväl, vi gick vidare och hittade en stor gata som var fylld med manga- och animeaffärer. Återigen befann vi oss i himmelriket. Efter att ha gått runt lite på gatan så hittade vi Mandarake, en speciellt stor mangaaffär med hela 8 våningar (om jag minns rätt). Här stannade vi också en bra stund och jag köpte även en manga på japanska, Kureyon Shinchan. En ganska så lättläst manga som jag hoppas kunna öva min japanska på lite. Efter Mandarake så kände vi oss hungriga och bestämde oss för att äta något. Vi har sett att många matställen har bilder på maten så att man ska kunna beställa utan att kunna språket. Utanför en restaurang så kollade vi på bilderna och vi valde något som såg ut som något slags kött och nudlar med ris. När vi gick in i restaurangen så visade det sig att man även på detta ställe skulle betala i en automat, trycka på en knapp för den maträtten man ville ha, och sedan ge biljetten till kocken. Dock var alla namn på denna automaten skrivna på japanska, med en massa kanji (kinesiska tecken). Eftersom våran kunskap av kanji är begränsad så vi springa fram och tillbaka några gånger mellan automaten och bilderna för att kunna jämföra kanjin för den maträtt vi ville ha. Till slut kände vi oss säkra på att vi hittat rätt knapp på automaten och fick våra matbiljetter. Det visade sig att det inte var en nudelrätt, utan det vi trodde var nudlar var istället något som vi trodde var något slags kål. Man fick väldigt mycket mat för endast 650 Yen. Ris, griskött, kål, misosoppa, te och några andra goda ingredienser vi inte riktigt visste vad det var. Men gott var det!

Mätta och belåtna fortsatte vi förbi en konbini (en butik som är öppen 24/7 som säljer lite mat och saker som tandkräm, m.m.). Jag kom att tänka på en slags japansk riskaka som jag hade hört talas om, daifuku. Jag frågade expediten i butiken om de hade en sådan och han rusade snällt iväg och hämtade en. Hela riskakan var inlindad i mjöl så det fastnade en hel del på fingrarna. Men gott var det. En slags enkel efterrätt skulle man nog kunna säga att det var. Vi vandrade vidare och hamnade utanför Akihabara. Vi såg något tempel och gick runt och kollade lite. Väldigt vackra dessa tempel – och stora. Man känner sig som förkrympt när man står jämte dem.

Vi tog oss till en tunnelbanestation och begav oss mot stadsdelen Shibuya. Vi hade kollat vägen på kartan innan och såg att vi skulle byta tåg på en station på vägen. Tåget med den lila linjen skulle vi byta till. Men när vi hoppade på det som såg ut att vara ett lila tåg så såg vi på informationsskärmen i tåget att det var fel tåg och att det gick mot stadsdelen Shinjuku istället. Men vi hade ändå funderat på att gå och se Shinjuku så vi tänkte att vi lika väl kunde åka dit bort. Shinjuku är en stadsdel med en hel del skyskrapor och många kontor. Efter att ha gått runt där ett tag så var klockan runt sex. Det började blir lite mörkare och kvällen närmare sig i takt med att stora mängder japanska affärsmän (alla iklädda vit skjorta och svarta kostymbyxor) vandrade hemåt(?) efter en dag på jobbet. Missade dock att ta en bild på detta. Kom inte att tänka på att ta en bild när man befann sig i denna likklädda folkmassa. Nåväl, det kommer fler chanser.

Lite senare så åkte vi hem till Asakusa och åt lite ramen. Denna gången lite lyxigare för 650 Yen (men inte så värst dyrt ändå, endast runt 52 kr). Gott, gott!

Tidigt i morse lyfte planet från Landvetter till Wien. Resan dit gick utan problem. Väl där var det endast fyra timmars väntan till att planet till Tokyo skulle lyfta. Lite kaffe och en öl fick tiden att gå för mig och min reskamrat Linus, som också skall vara utbytesstudent på samma universitet i Tokyo som jag, dock på ett annat labb. Fast helt utan problem blev det inte i Wien. När vi väl hade tagit oss igenom den långa kön bestående av mestadels japaner till kontrollen av boardingkort innan gaten så fick vi veta att våra boardingkort vi hade fått i Landvetter inte gällde, utan vi var tvugna att springa till en disk där de skrev ut ett par som gällde. Så fick vi återigen köa genom den långa japanstinna kön. Men till slut kom vi på planet. En elva timmars lång flygresa är väl inte det roligaste man kan göra. Jag spenderade mest tiden mellan att försöka somna för att minska jetlag och mellan att zappa mellan vad som kändes som ett något mediokert utbud av filmer på planet. Men å andra sidan fick man yakitorikyckling med nudlar på planet – japansk mat – inte illa det.

Väl framme i Tokyo så sprang hela skaran av japaner som planet hade varit fyllt med förbi oss eftersom vi inte hade hunnit fylla i hela tulldeklarationen på planet. Så när vi väl i lugn och ro hade skribblat ner de formaliteter som krävdes – i ett väder som kändes något kvavt och hett – tog vi oss vidare mot passkontrollen. En promenad som kändes något öde eftersom det var en ganska långt sträcka man skulle gå från gaten, men alla andra passagerare hade ju redan hunnit rusa i förväg. Det hela blev ganska bra ändå. Vi slapp köa passkontrollen och vi fick våra bagage direkt när kontrollen varit färdig. Ingen väntan på att bagagebandet ska starta här inte.

Ute i Narita flygplats entréhall så sprang Linus iväg och växlade till en välbehövlig summa yen. Sedan skulle vi ta ett tåg från Narita in till stadsdelen Asakusa i Tokyo, där vi hade bokat rum på ett hostell de två första nätterna innan vi får tillgång till våra riktiga studentlägenheter av Tokyo Tech. Hostellet hade tipsat om att man kunde ta två olika billiga snabbtåg in till Tokyo. Vi frågade oss fram till biljettdisken och blev rådgivna att köpa den ca 20 kr dyrare biljetten (av total summa ca 120 kr) eftersom detta tåg gick direkt till Asakusa Station – hade vi valt det andra tåget hade vi fått byta tåg på ett ställe. Vi slog till och tänkte att vi passar på att köpa PASMO-kort också när vi är på flygplatsen (ett slags laddningsbart kort som funkar till alla olika tåg och tunnelbanor i Tokyo). Men när vi väl hade köpt biljetten så märkte vi att tåget visst gick om 5 minuter – och vi hade ingen aning om hur långt borta perrongen låg. Nöden kallade – vi började springa efter de tågskyltar som fanns och råkade precis hinna med tåget. Dock uppstod något fel vid biljettautomaten och biljetten som man skulle få i retur efter inläsning blev aldrig returnerad för Linus. Vi tänkte dock lite stressade att den dock nog inte behövdes, eftersom vi redan hade betalt och gått in genom spärrarna till perrongen. Tågresan till Tokyo tog ca 50 minuter. Till en början var det moderna och snabbaccelererande tåget ganska så folktomt med undantag från ett tiotal japaner som gått på vid Narita. Tågresan påminde till en början om introsekvensen till Half-Life – dock nu istället med en kall röst som hela tiden utropade vilken nästa station är och vilka som kommer att hoppas över (eftersom detta var ett expresståg), hela tiden växlandes mellan en engelsk och japansk kvinnoröst. Den engelska rösten var mycket tydlig, flytande och lätt att höra – med undantag från stationsnamnen, som helt enkelt var utbytta till att uttalas med den japanska kvinnans röst. Så den viktigaste biten av informationen försvann helt i början, men på 50 minuter lärde man sig så småningom att urskilja dem bättre. När tåget hade hunnit halvägs till vår slutstation så hoppade dock ett stort antal japaner på och tåget blev nästan helt fullt. Men vi kom till slut fram till Asakusa station och tvingades släpa upp våra (minst) 23 kg tunga väskor för ett större antal branta trappor än högra handens fingrar räcker till. När förresten skulle ut ur stationen så visade det sig att man behövde ha kvar sin gamla biljett från tåget som då maskinen slukade och släppte dig igenom. Men eftersom Linus nu hade förlorat sin biljett gick inte detta. Som tur var så fanns det en mycket artig japansk kvinna där som jobbade med att informera passagerade om diverse saker. Hon fixade det hela genom att helt enkelt ta min biljett, ge den till en man i biljettbåset, för att sedan få två tillbaka som vi två använde för att komma igenom portarna. Konstigt dock att det var så viktigt att ge just två biljetter – maskinen slukade ju ändå dem båda. Två personer kunde lika väl ha passerat genom grinden på en biljett – tyckte jag för mig själv – men man ska inte klaga.

När vi kommit upp ur underjorden och skådade marken så var det verkligen stekhett. Med tungt baggage och alldeles för varma kläder på oss så stapplade vi svettiga fram genom Asakusas marknader och tempel för att sedan till slut hitta vårt hostel. Eftersom vi var några timmar tidiga innan incheckningen började så lämnade vi våra väskor i bagagerummet och begav oss ut för att bekanta oss med denna stadsdel lite. Vi hade inte hunnit länge än till närmsta tempel förrän en ca 70-årig japansk man började prata engelska med oss med en svag, gammal röst. Han påpekade flera gånger för oss att vi skulle gå till en viss plats på kvällen för att det var stället för att träffa japanska tjejer. Och inte bad vi om att veta det heller. Men han verkade fast inbiten på att lära oss att kommunikation är det viktigaste. Det var lite svårt att höra allt han sa eftersom han ändå hade en lite knagglig brytning på engelskan och pratade ganska tyst där nere – kort som han var. Efter ett tags samtal med honom berättade vi för honom att vi var sugna på att äta ramen (en slags japansk nudelsoppa), något som han själv verkade sugen på eftersom han visade oss vägen till ett ställe där man kunde få en stor skål med nudelsoppa för som billigast 290 Yen (ca 22 kr). Man betalade på ett ganska fiffigt sätt eftersom utanför restaurangen stod en automat där man matade in pengar, valde ramensort och fick växel tillbaka samt en blijett. Denna ramenblijett gav man sedan till kocken som snabbt svängde ihop rätten och gav en skålen över bardisken. Det var en väldigt intressant upplevelse att ha denna gubben med oss runt en timme eftersom han gav lite tips om olika ställen vi kunde gå och se i Tokyo. Han tog oss också med till en liten gata som var full av kappastatyer (en kappa är ett sorts japanskt mytologiskt väsen utan hår längst upp på huvudet). Samtidigt så pekade han på vart vissa sorts matställen och affärer låg. Ett intressant möte, men konstigt nog avböjde han bestämt att vara med på ett foto. Han tyckte att foton var bättre besparade till att porträttera tjejer.

Efter rundturen av vår lilla privata guide så återvände vi till hostellet för att checka in. En dusch var nog välbehövlig. Dock kände sig Linus för att vila sig några timmar, så jag tog en promenad för att försöka fästa lokalsinnet. Visst led vi båda av stor sömnbrist sedan det långa flyget men man kan ju ha olika strategier för att bekämpa jetlag.

När jag kom tillbaka tre timmar senare bestämde vi oss för att hitta någonstans att äta kvällsmat. Efter att ha strosat runt lite på alla de små gatorna och kollat vad folk kan tänkas sälja så tog vi oss in på en restaurang som bedrev konceptet rullbandssushi. Sushibitarna kommer på ett rullband och man betalar helt enkelt för alla de bitar som man just väljer att äta. Man fick ett litet tillfälle att uttala några fraser japanska eftersom man kunde välja att beställa in sushibitar som man tyckte inte fanns på bandet. ”Sumimasen! Unagi wo kudasai!” lät det till exempel. Alltså, ”ursäkta, ge mig en med ål på tack!” Efter en efterföljande promenad runt på gatorna blev det av att bege sig hemåt för att förhoppnings få lite sömn. Självklart började det ösregna när vi precis skulle vända hemåt. Lite tendenser till regn i Tokyo finns det nog alltså.