Tidigt i morse lyfte planet från Landvetter till Wien. Resan dit gick utan problem. Väl där var det endast fyra timmars väntan till att planet till Tokyo skulle lyfta. Lite kaffe och en öl fick tiden att gå för mig och min reskamrat Linus, som också skall vara utbytesstudent på samma universitet i Tokyo som jag, dock på ett annat labb. Fast helt utan problem blev det inte i Wien. När vi väl hade tagit oss igenom den långa kön bestående av mestadels japaner till kontrollen av boardingkort innan gaten så fick vi veta att våra boardingkort vi hade fått i Landvetter inte gällde, utan vi var tvugna att springa till en disk där de skrev ut ett par som gällde. Så fick vi återigen köa genom den långa japanstinna kön. Men till slut kom vi på planet. En elva timmars lång flygresa är väl inte det roligaste man kan göra. Jag spenderade mest tiden mellan att försöka somna för att minska jetlag och mellan att zappa mellan vad som kändes som ett något mediokert utbud av filmer på planet. Men å andra sidan fick man yakitorikyckling med nudlar på planet – japansk mat – inte illa det.

Väl framme i Tokyo så sprang hela skaran av japaner som planet hade varit fyllt med förbi oss eftersom vi inte hade hunnit fylla i hela tulldeklarationen på planet. Så när vi väl i lugn och ro hade skribblat ner de formaliteter som krävdes – i ett väder som kändes något kvavt och hett – tog vi oss vidare mot passkontrollen. En promenad som kändes något öde eftersom det var en ganska långt sträcka man skulle gå från gaten, men alla andra passagerare hade ju redan hunnit rusa i förväg. Det hela blev ganska bra ändå. Vi slapp köa passkontrollen och vi fick våra bagage direkt när kontrollen varit färdig. Ingen väntan på att bagagebandet ska starta här inte.

Ute i Narita flygplats entréhall så sprang Linus iväg och växlade till en välbehövlig summa yen. Sedan skulle vi ta ett tåg från Narita in till stadsdelen Asakusa i Tokyo, där vi hade bokat rum på ett hostell de två första nätterna innan vi får tillgång till våra riktiga studentlägenheter av Tokyo Tech. Hostellet hade tipsat om att man kunde ta två olika billiga snabbtåg in till Tokyo. Vi frågade oss fram till biljettdisken och blev rådgivna att köpa den ca 20 kr dyrare biljetten (av total summa ca 120 kr) eftersom detta tåg gick direkt till Asakusa Station – hade vi valt det andra tåget hade vi fått byta tåg på ett ställe. Vi slog till och tänkte att vi passar på att köpa PASMO-kort också när vi är på flygplatsen (ett slags laddningsbart kort som funkar till alla olika tåg och tunnelbanor i Tokyo). Men när vi väl hade köpt biljetten så märkte vi att tåget visst gick om 5 minuter – och vi hade ingen aning om hur långt borta perrongen låg. Nöden kallade – vi började springa efter de tågskyltar som fanns och råkade precis hinna med tåget. Dock uppstod något fel vid biljettautomaten och biljetten som man skulle få i retur efter inläsning blev aldrig returnerad för Linus. Vi tänkte dock lite stressade att den dock nog inte behövdes, eftersom vi redan hade betalt och gått in genom spärrarna till perrongen. Tågresan till Tokyo tog ca 50 minuter. Till en början var det moderna och snabbaccelererande tåget ganska så folktomt med undantag från ett tiotal japaner som gått på vid Narita. Tågresan påminde till en början om introsekvensen till Half-Life – dock nu istället med en kall röst som hela tiden utropade vilken nästa station är och vilka som kommer att hoppas över (eftersom detta var ett expresståg), hela tiden växlandes mellan en engelsk och japansk kvinnoröst. Den engelska rösten var mycket tydlig, flytande och lätt att höra – med undantag från stationsnamnen, som helt enkelt var utbytta till att uttalas med den japanska kvinnans röst. Så den viktigaste biten av informationen försvann helt i början, men på 50 minuter lärde man sig så småningom att urskilja dem bättre. När tåget hade hunnit halvägs till vår slutstation så hoppade dock ett stort antal japaner på och tåget blev nästan helt fullt. Men vi kom till slut fram till Asakusa station och tvingades släpa upp våra (minst) 23 kg tunga väskor för ett större antal branta trappor än högra handens fingrar räcker till. När förresten skulle ut ur stationen så visade det sig att man behövde ha kvar sin gamla biljett från tåget som då maskinen slukade och släppte dig igenom. Men eftersom Linus nu hade förlorat sin biljett gick inte detta. Som tur var så fanns det en mycket artig japansk kvinna där som jobbade med att informera passagerade om diverse saker. Hon fixade det hela genom att helt enkelt ta min biljett, ge den till en man i biljettbåset, för att sedan få två tillbaka som vi två använde för att komma igenom portarna. Konstigt dock att det var så viktigt att ge just två biljetter – maskinen slukade ju ändå dem båda. Två personer kunde lika väl ha passerat genom grinden på en biljett – tyckte jag för mig själv – men man ska inte klaga.

När vi kommit upp ur underjorden och skådade marken så var det verkligen stekhett. Med tungt baggage och alldeles för varma kläder på oss så stapplade vi svettiga fram genom Asakusas marknader och tempel för att sedan till slut hitta vårt hostel. Eftersom vi var några timmar tidiga innan incheckningen började så lämnade vi våra väskor i bagagerummet och begav oss ut för att bekanta oss med denna stadsdel lite. Vi hade inte hunnit länge än till närmsta tempel förrän en ca 70-årig japansk man började prata engelska med oss med en svag, gammal röst. Han påpekade flera gånger för oss att vi skulle gå till en viss plats på kvällen för att det var stället för att träffa japanska tjejer. Och inte bad vi om att veta det heller. Men han verkade fast inbiten på att lära oss att kommunikation är det viktigaste. Det var lite svårt att höra allt han sa eftersom han ändå hade en lite knagglig brytning på engelskan och pratade ganska tyst där nere – kort som han var. Efter ett tags samtal med honom berättade vi för honom att vi var sugna på att äta ramen (en slags japansk nudelsoppa), något som han själv verkade sugen på eftersom han visade oss vägen till ett ställe där man kunde få en stor skål med nudelsoppa för som billigast 290 Yen (ca 22 kr). Man betalade på ett ganska fiffigt sätt eftersom utanför restaurangen stod en automat där man matade in pengar, valde ramensort och fick växel tillbaka samt en blijett. Denna ramenblijett gav man sedan till kocken som snabbt svängde ihop rätten och gav en skålen över bardisken. Det var en väldigt intressant upplevelse att ha denna gubben med oss runt en timme eftersom han gav lite tips om olika ställen vi kunde gå och se i Tokyo. Han tog oss också med till en liten gata som var full av kappastatyer (en kappa är ett sorts japanskt mytologiskt väsen utan hår längst upp på huvudet). Samtidigt så pekade han på vart vissa sorts matställen och affärer låg. Ett intressant möte, men konstigt nog avböjde han bestämt att vara med på ett foto. Han tyckte att foton var bättre besparade till att porträttera tjejer.

Efter rundturen av vår lilla privata guide så återvände vi till hostellet för att checka in. En dusch var nog välbehövlig. Dock kände sig Linus för att vila sig några timmar, så jag tog en promenad för att försöka fästa lokalsinnet. Visst led vi båda av stor sömnbrist sedan det långa flyget men man kan ju ha olika strategier för att bekämpa jetlag.

När jag kom tillbaka tre timmar senare bestämde vi oss för att hitta någonstans att äta kvällsmat. Efter att ha strosat runt lite på alla de små gatorna och kollat vad folk kan tänkas sälja så tog vi oss in på en restaurang som bedrev konceptet rullbandssushi. Sushibitarna kommer på ett rullband och man betalar helt enkelt för alla de bitar som man just väljer att äta. Man fick ett litet tillfälle att uttala några fraser japanska eftersom man kunde välja att beställa in sushibitar som man tyckte inte fanns på bandet. ”Sumimasen! Unagi wo kudasai!” lät det till exempel. Alltså, ”ursäkta, ge mig en med ål på tack!” Efter en efterföljande promenad runt på gatorna blev det av att bege sig hemåt för att förhoppnings få lite sömn. Självklart började det ösregna när vi precis skulle vända hemåt. Lite tendenser till regn i Tokyo finns det nog alltså.